söndag 7 februari 2016








Flickans sätt att röra sig fram och tillbaka över bryggan, som om hon ägde dessa marker. Hon rycker till när hon ser en fisk äta en annan fisk, går tillbaks till stranden med huvudet nedsänkt. Jag stryker henne över ryggen, ångrar att hon kom hit, att jag såg henne, blev vidrörd. Jag har ingenting att ge henne, när ska hon förstå det.

Bakom oss mullrar det som lever men snart försvinner. Framför oss finns bara hav. Vad ska hända sedan, när allt slukas i det ständiga jordhålet. Vad ska ske med våra händer, kroppar. Flickan har slutat se mig i ögonen, hon anar vem jag är.


Jag har bara mig själv att vara, det är en förbannelse som bultar i hela den svällande vansinneskroppen. Spindeln tränger sig in i hjärttrakten, spinner sitt nät med omsorg.








lördag 23 januari 2016





hitta känslan

hitta rösten i kroppen som skaver och är 
framhäva tungan sammanslutningen 
av blodkroppar 
hitta trösten där inga landningsbanor finns 
hitta ljuset som darrar i ögat 
dra i det 
tills trådarna ger vika 
lägga läpparna mot ögat den glatta hinnan 
jag kan känna hur det sprakar 
hitta benmusklerna i den svajiga byggnaden 
ställa sig rak och lång på ett torg 
hitta känslan 
binda sanningen runt hjärtat bygga våningar 
av hopp 
lufta den gröna magen vända ut och in på födan 
skita det tarvliga ur sig 
hitta kroppen där den lagts för att vila 
klappa på den och väcka den långsamt 
hitta kroppen när den minst av allt anar det 
vagga huvudet i stilla rytm 
knäcka nyckelbenet så att det skär i lungbröstet 
riva den sårade hästen ur slidan 
rycka och dra tills inget motstånd finns kvar 
föda ur sig den svarta manen 
hitta känslan i det 
hitta kraften i att bli av med den stora hingsten 
klappa trött på djurets huvud 
tänka 
jag är finlemmad som en fågel 






torsdag 3 december 2015






Jag vill gå med blodiga fingrar genom skogen


Jag vrider harens nacke tills det knäpper till i min hand. Sedan öppnar jag käften på haren, drar ur tungan, lossar tänderna, trär min hand in i haren, letar efter hjärtat, den ännu svagt bultande klumpen. Drar upp hjärtat ur harens hals, hålla hjärtat i handen tills det helt slutar slå. Sedan vilar jag intill den döda haren. 

När haren återuppstår vidgas min blick. Harens ögon är små men de lyser in i mina, allt blir gult, gräset runtomkring oss, huden gulnar, himlen blir gul. Allt som inte blir gult försvinner bort, finns inte i vår närvaro. Haren skuttar runt i det gula gräset och jag blir kall, förstår inte vad som pågår. Jag förstår inte min egen skapelse, vill inte omfamna den, eller ha med den att göra. 

Jag vill finnas intill haren i min egen takt. Röra vid haren tills pälsen släpper efter, öppnar sig och låter mig komma in. Jag vill in i haren, bita i harens nervtrådar, kapa dem, så att haren börjar jama, gnälla, ilskas. Jag vill uppröra haren och vara människa intill haren. Men haren sitter i gräset med sina gula ögon och talar inte till mig. Haren har ingen röst, jag kan inte skapa den. 

Haren ger mig inga alternativ, jag måste låta blodet sippra ut ur slidan, nedför låren, och sedan låta haren slicka upp det. Mitt blod, mitt järn. Bara så kan vi komma varandra nära. Haren lapar mitt blod och jag kan inte längre dra en linje mellan mig och haren. Är det vad jag vill åt, den här sammansmältningen, att koppla haren till mig, att tvinga haren att behöva mig. Jag har ju ingen annan. 

När haren har lapat mitt blod lägger hon sig med sina gula ögon i mitt knä och jag darrar till, vet inte hur det är meningen att jag ska känna, vad som är tillåtet. Jag vill älska haren, slita upp haren igen. 

Jag vill gå med blodiga fingrar genom skogen. 

Haren och jag rör oss inte, gräset är blött runtomkring oss. Haren klipper med sina ögonlock och det gula tas ifrån mig. Jag är haren jag är kropparna som monteras ut ur slidan. Ta mig i mitt blod ludna lilla hare, ta mig vidare in i köttet, jag vill ligga där och läka. I harköttet, harsaften, harmensen. Jag vill ligga där och födas om och om igen. 

Harens gula blick förföljer mig var jag än vänder huvudet. Jag lägger kinden mot harens mage, trycker läpparna mot den varma pälsen, sjunker in med munnen och tungan och tänderna i harens djupa kött. Nafsar och biter i haren, så att harblodet rinner ner i halsen och jag hör ljud, det är haren som stönar och sliter. Jag måste ta vägen ut ur haren för att rädda den. Jag sitter där med blod runt mun och stanken av lik sprider sig. 

Jag smeker harens sårade päls. Under ligger senorna och dunkar, muskelfästen släpper, det här är min väg in i haren, en motorväg rakt upp i harens hjärna. Jag kan göra slut på allt precis när jag vill. Jag vill inte det, jag ska låta haren andas, finnas och leva. 

Om inte haren existerar och värmer mig om nätterna vill jag inte finnas som människa. Harens mun öppnar sig långsamt och jag glider in mina fingrar däri. Låter haren suga på dem, det salta sträva mot harens tunga. Smaken av mig ska stanna kvar i harens munhåla och haren ska alltid veta hur jag smakar och är och lever. Utan min hare finns jag inte, jag blir till luft och omlopp, jag blir till ingenting. 










tisdag 13 oktober 2015



vanställa


det rinner ord 
ur mina munnar

ta mig hårt
i fläsket

vrid nyckelbenet åt sidan
så att jag kan se
vem du är

livet hänger som ett tungt smycke
runt halsen
jag vill inte ta av mig det

överallt går hästarna
släpar mulen
i gräset
hästarna kan inte vara stilla

inte heller jag
måste röra mig i cirklar runt din lekamen
som om du vore ett lik

vill jag vara din
kan jag

tömmer gapet, det strålar

min bäcken är böjd
jag kan inte stå




den här världen
angriper mig varje dag
med sin andedräkt

vem ska jag bli till inför

era storslagna ansikten får mig att vilja gråta

ingenting är på riktigt

månen är halv

kossorna är feta
de vet inte hur de ska förändra
sitt tillstånd

jag vill dricka den mjölken
tills det stockar sig i halsen




lägger mig raklång i nattgräset
försvinner med vind
bara läpparna kvar, alldeles svullna

det går dagar utan att jag
vet om jag finns till
kan du förstå den utsattheten

satt i detta liv
vad ska det föreställa

ber om att få svälja allt
du nickar
jag kan trä mina naglar in i ditt kött
tills blodet koagulerar

jag kan äta av den svarta sorgen
tills det trasar sig i halsen






stjärnorna rycker sig loss
planerar ett anfall

jag är avklädd, desperat

nålens öga väver
en sängkammare att födas i

det är blött på golvet
mens och sekret





vem ska dricka ur den stora hingsten
vem ska mjölka mina spenar





jag vill alltid vara nära din styrka
slå mot dig som vore du en sten

jag vill misshandla

det ska komma tårar och kött

allt går att äta, mala ner i den ändlösa tarmen

det ska inte finnas någonting kvar
av våra kroppar




jag har inte lärt mig hur man pratar i samtalston

skjuter från höften rakt in i vardagsrummet
sätter något på spel

vill sluka den här natten
medan den ännu tickar i mig

vakna och gå till bords
se mig i ögonen
du bär en smäll över kinden

jag vet vad jag har förorsakat
hur din logik inte fungerar längre

jag har vanställt dig














måndag 17 augusti 2015





Inuti

Jag fanns och fanns. Inuti. Träden blommar. Jag hänger ut mig.
Vilda vuxenhet. Vill jag känna något växa, vill jag det.
Linjer i marken, tar vid efter varandra.
Något hänger ihop, allt hänger ihop, jag kan inte uthärda det.
Jag blundar och saker tar form. Som om de bara fanns inuti.

Jag finns. Vill jag det, vill jag finnas.
Vad ska jag göra åt det.
Jag blinkar, det sitter en mygga på kroppen. Någonstans.
Natthimmel. Jag dricker vin, det tar aldrig slut.
Vi älskar varandra i mängder, jag ser dig gå ut.

Konsten att säga nej tillräckligt högt.
Jag vill inte. Livet är för stort, sipprar in mellan hjärtklaffarna.
Vill stänga av. Lägga mig ner, stoppa bomull i öronen, i munnen.
Färdas bort. Drömvärldar. Kroppen värker men det känns inte.
Ingenting känns, ingenting finns.

Tillvaron snurrar, jag håller mig fast.
Blöta morgon. Det droppar i pannan.
Komma sig ut ur vansinne, greppa det lilla friska
som finns kvar. Söker efter vitt med blicken.
Ser ut, bortom. Där finns det vita, en himmel, ett morgondopp.

Jag vill inte finnas i denna form.
Det kantiga skaver. Mina höfter är för hårda.
Jag hulkar när jag sitter ner. Alla undrar.
Springer ut, in i skogen. Slår med armarna mot träden.
Befinner mig någon annanstans. Djupt inuti, där trollen bor.






onsdag 5 augusti 2015



Har fått en novell publicerad på Floret.se!

http://floret.se/om/floret-13/#Trädet
















barnet kröp ut ur mig
jag vaknade och plötsligt
fanns barnet bredvid mig i sängen
alldeles blodig och färsk
men tyst
som om inget särskilt hänt