pangpoesi

Det är någonting i mig som protesterar. Jag har aldrig varit lycklig. Ytliga sår vänds inåt, jag har inga fingrar att klia med. Natten välter in i lägenheterna, uppe i taket surrar en vätska, någon har hostat sig ren. Djuphavsdagarna går omlott, man blandar vatten med kakao och får något odrickbart, men det kan också vara det enda rätta.

Vi ser inte varandra för all rök. Du står och plutar, det kan vara så att plutandet är det enda sättet att närma sig en människa på. Jag går fram och skakar hand, jag skakar näve med hela placet, det blir enklast så. Dina ögon är smaragder, i dig bor en katta som vill riva mitt ansikte i revor. Därför räds jag, därför blir min mun till ett streck som inte tar sats.

Dansar hump med väggen, med strålkastare och ölglas. Det har aldrig varit årstid för dans, det har aldrig varit lönt. Men könet vränger sig, man måste leva ut sina impulser. Man haffar tag i en katta och väser sig genom natten, loskor i taket och hängande bröst i hallen. Jag har aldrig varit bra på sådant. I fönstret ser jag fladdermöss fast fladermöss aldrig funnits i detta land. Det kan också vara så, att jag blivit alldeles från vettet. För många människor på för kort tid gör livet svårare, det är något alla vet men undviker att tala om.

I telefonen är jag blyg som en femåring. Jag stakar mig fram och den andra personen tröttnar efter tjugofem sekunder. Mina händer värker. Det har aldrig varit lönt att tala, telefonen är ett redskap som slår ihjäl stämningar. Telefonen far ut genom balkongdörren och går i tusentals bitar på marken. Jag måste gå och skita nu, det är egentligen allt jag vet om denna värld.

Du tar mig som en storm i hallen, det kan vara alldeles sant. Din kappa far och jag är frustande med händerna runt midjan. Det går så fort och ingenting sägs och man uppnår ett ögonblick av samförstånd som bara finns i just det köttsliga, aldrig i talet. När det sedan blir morgon är detta samförstånd långt borta. Det kan vara en sorg, det kan också vara en öppning för något nytt.

Man är ny så länge man borstar tänder och tvättar kön. I mig ligger en liten åska och leker, i mig ligger hela världens hav och skvalpar mig vansinnig. Att spy upp det som inte längre går att ha kvar i kroppen, orden plumsar i toavattnet, det stänker upp i ansiktet. Orden slinker ned i avloppsrören, jag räds drömmen som komma skall. Jag räds känslan av att tappa alla tänder på bara några minuter och blodsmaken som stannar kvar.

Du har aldrig varit rädd för mig, trots att jag ej bär talets gåva. Jag har alltid varit rädd för dig, just för att du kan prata utan att låta hotfull eller manisk. Vi har varandra i stormen, eller inte alls. Jag vet inte vilken sida i sänger jag ska välja, jag tänker att drömmarna anfaller från väst men jag är inte längre säker. Jag lägger mig mitt i och sträcker ut armar och ben, ligger som ett naket kors. Jag är ett naket kors, tänker jag flera gånger tills ögonlocken tynger ned madrassen.

Man talar sig inte in i köttet, man måste röra vid köttet, tålmodigt och lugnt tills det vill ge vika. Ditt kött är mjukt och bärande, jag vilar kinderna mot dina valkar och sniffar mig in till det grövsta. Där tar det stopp, du säger: nej. Ordet ställer sig upp och viftar med händerna. Ordet trycker upp min lilla näsa. Ordet, jag gömmer mig under sängen för dig.

Jag måste få vara mig själv tills jag går sönder, ni kan bara stå och titta på. Allt jag kräver är en tyst publik.