stumrum

jag vadar i en tystnad
som inte läker mig
här finns spår av meningar
det gnisslar ur halsen
fåtöljen sjunker inte ned
under köttet
teverutans malande
en kropp min kropp men
känslan av att vara
allas nu

symbios

barnet i bröstet fattar inte
när det är dags att sluta knacka
vik in dina fingrar stoppa handen i munnen

jag går inte över

spräck den

jag ville sitta och titta på teve
peta mig i näsan, tycka om mig själv som den pösmunk till människa jag var
jag ville grotta ner mig i dammböcker och i tevespelsvärldar jag ville
älska med en plansch på väggen
jag ville dricka läsk käka kolaremmar i en evighet jag ville prata i telefon och lyssna på musik
som handlade om sprudlande kärlek och begravda hamstrar
jag ville gilla att absolut ingenting hände i min lilla värld
men det gick inte jag söp istället mina kompisar blev till polare och vi snackade om hur jobbigt det var
att ha kvar oskulden som en liten äcklig pärla mellan benen