harspråk

haren kan inte prata
jag kan inte prata med haren

haren har en egen röst
som haren använder
för sig själv

haren knäpper med tungan
jag hör harens knäppande

haren kommer upp ur diket
först ser inte haren mig
sedan ser haren mig

vi ser på varandra
haren och jag
haren kommer närmare
jag kommer närmare haren
jag böjer mig ner
mina ögon ser in i harens ögon

vi möter varandra
det är ett möte
vi har inget språk
men vi har våra kroppar

vi har hår, hud, kött och ben
vi har ögon, näsa, mun och hjärnor
vi har rädslor och krafter
vi lever på samma jord

jag är inte rädd för haren
haren är inte rädd för mig

haren stryker förbi mitt smalben
jag ryser av välbehag
haren står mig så nära
utan att ens veta om det

jag lägger en hand på haren
låter den ligga där
haren sjunker ned i snön

låter sig själv ligga där

Flickan

En alldeles för liten flicka står några meter bort, utan fäste i blicken. Jag ber henne följa mig i spåren, men har ingen aning om var vi ska.

Sanningar väntar på att bli utforskade, jag har händer att gräva med. Det outsläppta forslas i våra kranier, som safter.

Jag ler mot flickan som gråter medan jag tuggar i mig köttet från en skadeskjuten fågel. Fjädrar trasslar i halsen. Flickan kan inte hålla sig för skratt när jag hostar upp kletet. Jag vill slå henne över käften, men jag låter bli.

Det finns en ström av oblyga vindar, sliter mina aningar bort. Jag vill finnas i det orörda nuet, det går inte att härbärgera en annan värld.

Vi slår oss ned vid en öppen eld, flickan utan namn lägger sig i mitt knä. Jag slutar känna mina lungor. Hon kan vara en dotter eller en syster från ett tidigare liv.

Det dystra djupet i eldslukarens ansikte när alla har gått hem och svettats vätskan ur sig. Hur ska jag kunna göra honom nöjd.

Det ljusa går förlorat strax innan gryningen sätter in. Mitt sjudande tomrum, djuren som slåss däri.

Jag känner mig alltid spyfärdig innan sömnen.

•       

Den lilla flickan sitter på min rygg. Hon har inget namn, bara halsen att tala med utan ljud. Jag har inget ansikte att trä på flickan, hon kanske älskar mig för det.

De dyiga männen kommer farandes från alla håll. En av männen har en havsborre i håret, han får inte loss den. Jag loskar i hans hår och börjar reda ut tovan. Havsborren blir mjuk i min hand. Jag gör så att allting mjuknar och går sönder.

Umbrafärgade himmel. Lågor av vilja i bäckenet. Jag släpper fram det rena och villkorslösa. Ur strupen virvlar hjärtat, som en deformerad lunga. Jag stoppar tillbaks det och skäms.

Flickan är ljus i hyn. Hon dalar i sitt sätt att röra sig, benen nästan viker sig när hon går i sanden. Jag har ingen fungerande kropp att bära henne med.

Tystnaden ruvar sina sekunder, tätt intill vakuumrummet. Jag viskar i någons öra att vi kommer att träffas i nästa liv. Jag vill hellre hoppas på framtiden, än detta tickande nu.

Syredöden är ingen frånvaro. Fåglars jakt på föda blir till filmer på våt duk.

Flickan rycker mig i håret och jag ser in i hennes smaragdgröna ögon. Där gömmer hon allt som jag aldrig ska få veta.

•       

De torrlagda åkrarna sprider sig inuti min kropp. Jag kan inte svälja. Solen gassar i hårbottnen.

Minuterna av vanmakt, flickan smackar med läpparna. Hon har varit utan vätska för länge.

Ödlor kutar över mina lår. Jag griper tag i dem, en efter en. Suger i mig deras sträva safter. Hon får också smaka, flickan, tårig om munnen.

Vattenskadade utsikter, skeppen närmar sig. Vi skulle kunna fly, hoppa på ett skepp, vilket som helst. Men flickan vill inte, hennes ögon blir mörka när jag drar i hennes arm. Jag känner igen hennes envishet. Den eggvassa viljan.

Männen är berusade, de vet inte annat än att vräka. Vi måste gömma oss bakom träden och göra oss smala. Jag är inte sugen idag, deras lemmar har blivit ointressanta.

Stranden fylls av tomflaskor, rökdimma och blekfeta kroppar. Jag och flickan står tysta. Hennes sjungande ansikte lugnar mig. Det kryper ödlor över mina fötter, jag brister ut i skratt.

En man vänder på huvudet, han ser mig. Jag vet vem han är, han har varit här förut. Jag vill inte vara i hans blickfång.

•       

Nattens dygder framkallas som bilder i sanden. Minnen uppenbaras, mina tvinnade armar, de rotlösa skriken. Det var där något bildades.

Majskalvarna härjar i de sluttande bergen.

Flickan lägger huvudet på sned, blinkar inte när hon ser på mig, det kommer inte heller någon vätska ur hennes ögon.

Det flimrar utmed havet. Jag kan se de stora fiskmåsarna gapa så stort att de inte kan stänga sina käftar. Fisken ramlar ut.

Vi kryper ned i sanden, tar inga genvägar. Skelettbenen ringar in oss. Våra ansikten är murade. Flickans mun syns inte, hon får inte prata.

Människorna i de ansvarsfyllda leden bär sina korgar, jagar sin fisk och föder sina barn. Det vilda lever kvar i deras ögon som en slingrande orm. De talar andra språk, använder andra gester.

Jag vill sväva som en fjäder mellan träden. Jag vill att någon ska plocka upp mig, blåsa på mig och samtidigt önska sig något. 

*Utkast ur min prosalyriska text Flickan som finns publicerad i tidskriften Const Literary (P)review 3-4, som går att beställa här.