vanställa
det rinner ord
ur mina munnar
ur mina munnar
ta mig hårt
i fläsket
vrid nyckelbenet åt sidan
så att jag kan se
vem du är
livet hänger som ett tungt smycke
runt halsen
jag vill inte ta av mig det
överallt går hästarna
släpar mulen
i gräset
hästarna kan inte vara stilla
inte heller jag
måste röra mig i cirklar runt din lekamen
som om du vore ett lik
vill jag vara din
kan jag
tömmer gapet, det strålar
min bäcken är böjd
jag kan inte stå
den här världen
angriper mig varje dag
med sin andedräkt
vem ska jag bli till inför
era storslagna ansikten får mig att vilja gråta
ingenting är på riktigt
månen är halv
kossorna är feta
de vet inte hur de ska förändra
sitt tillstånd
jag vill dricka den mjölken
tills det stockar sig i halsen
lägger mig raklång i nattgräset
försvinner med vind
bara läpparna kvar, alldeles svullna
det går dagar utan att jag
vet om jag finns till
kan du förstå den utsattheten
satt i detta liv
vad ska det föreställa
ber om att få svälja allt
du nickar
jag kan trä mina naglar in i ditt kött
tills blodet koagulerar
jag kan äta av den svarta sorgen
tills det trasar sig i halsen
stjärnorna rycker sig loss
planerar ett anfall
jag är avklädd, desperat
nålens öga väver
en sängkammare att födas i
det är blött på golvet
mens och sekret
vem ska dricka ur den stora hingsten
vem ska mjölka mina spenar
jag vill alltid vara nära din styrka
slå mot dig som vore du en sten
jag vill misshandla
det ska komma tårar och kött
allt går att äta, mala ner i den ändlösa tarmen
det ska inte finnas någonting kvar
av våra kroppar
jag har inte lärt mig hur man pratar i samtalston
skjuter från höften rakt in i vardagsrummet
sätter något på spel
vill sluka den här natten
medan den ännu tickar i mig
vakna och gå till bords
se mig i ögonen
du bär en smäll över kinden
jag vet vad jag har förorsakat
hur din logik inte fungerar längre
jag har vanställt dig
