pangpoesi

vanställa

det rinner ord 
ur mina munnar

ta mig hårt

i fläsket

vrid nyckelbenet åt sidan

så att jag kan se

vem du är

livet hänger som ett tungt smycke

runt halsen

jag vill inte ta av mig det

överallt går hästarna

släpar mulen

i gräset

hästarna kan inte vara stilla

inte heller jag

måste röra mig i cirklar runt din lekamen

som om du vore ett lik

vill jag vara din

kan jag

tömmer gapet, det strålar

min bäcken är böjd

jag kan inte stå

den här världen

angriper mig varje dag

med sin andedräkt

vem ska jag bli till inför

era storslagna ansikten får mig att vilja gråta

ingenting är på riktigt

månen är halv

kossorna är feta

de vet inte hur de ska förändra

sitt tillstånd

jag vill dricka den mjölken

tills det stockar sig i halsen

lägger mig raklång i nattgräset

försvinner med vind

bara läpparna kvar, alldeles svullna

det går dagar utan att jag

vet om jag finns till

kan du förstå den utsattheten

satt i detta liv

vad ska det föreställa

ber om att få svälja allt

du nickar

jag kan trä mina naglar in i ditt kött

tills blodet koagulerar

jag kan äta av den svarta sorgen

tills det trasar sig i halsen

stjärnorna rycker sig loss

planerar ett anfall

jag är avklädd, desperat

nålens öga väver

en sängkammare att födas i

det är blött på golvet

mens och sekret

vem ska dricka ur den stora hingsten

vem ska mjölka mina spenar

jag vill alltid vara nära din styrka

slå mot dig som vore du en sten

jag vill misshandla

det ska komma tårar och kött

allt går att äta, mala ner i den ändlösa tarmen

det ska inte finnas någonting kvar

av våra kroppar

jag har inte lärt mig hur man pratar i samtalston

skjuter från höften rakt in i vardagsrummet

sätter något på spel

vill sluka den här natten

medan den ännu tickar i mig

vakna och gå till bords

se mig i ögonen

du bär en smäll över kinden

jag vet vad jag har förorsakat

hur din logik inte fungerar längre

jag har vanställt dig