pangpoesi

Inuti

Jag fanns och fanns. Inuti. Träden blommar. Jag hänger ut mig.

Vilda vuxenhet. Vill jag känna något växa, vill jag det.

Linjer i marken, tar vid efter varandra.

Något hänger ihop, allt hänger ihop, jag kan inte uthärda det.

Jag blundar och saker tar form. Som om de bara fanns inuti.

Jag finns. Vill jag det, vill jag finnas.

Vad ska jag göra åt det.

Jag blinkar, det sitter en mygga på kroppen. Någonstans.

Natthimmel. Jag dricker vin, det tar aldrig slut.

Vi älskar varandra i mängder, jag ser dig gå ut.

Konsten att säga nej tillräckligt högt.

Jag vill inte. Livet är för stort, sipprar in mellan hjärtklaffarna.

Vill stänga av. Lägga mig ner, stoppa bomull i öronen, i munnen.

Färdas bort. Drömvärldar. Kroppen värker men det känns inte.

Ingenting känns, ingenting finns.

Tillvaron snurrar, jag håller mig fast.

Blöta morgon. Det droppar i pannan.

Komma sig ut ur vansinne, greppa det lilla friska

som finns kvar. Söker efter vitt med blicken.

Ser ut, bortom. Där finns det vita, en himmel, ett morgondopp.

Jag vill inte finnas i denna form.

Det kantiga skaver. Mina höfter är för hårda.

Jag hulkar när jag sitter ner. Alla undrar.

Springer ut, in i skogen. Slår med armarna mot träden.

Befinner mig någon annanstans. Djupt inuti, där trollen bor.