dekonstruktioner

lavendel blommar
i köttet
min uppspruckna
framtid

händerna ligger utspridda
bortom

jag når inte sanningen
trots att den bildar djupa hack
i marken

böjer mig fram
för att lyssna till ljuden
av regn

det böljar ned
en storm
över ansiktet

slutstation

solen spricker upp 
inuti magen 
jag forslar den mjuka kroppen 
vidare in i dagen 
det är tungt, mycket tungt 
sjöarna ligger blanka vid mina sidor 
utmed stigarna hoppar harar 
jag kan trä fast hjärtat på en tråd 
och dra upp det ur halsen