Dag 1

Det är något med människorna. Han klappar skosulorna hårt mot asfalten, vatten stänker upp i ljusbruna fläckar på hans svarta skinnskor. Det mesta är sig trots allt likt: Kyrktornen som höjer sig spetsigt upp mot de täta molnen. Den trådsmala gågatan som slingrar sig fram mellan de dammiga husfasaderna. Caféerna med sina igenrökta fönsterrutor.

Det måste ha hänt under natten. Dom rör sig rangligt utmed väggarna. En och en, ja högst två och två. Hukande bär dom sina tätt skylande rockar och pälskappor. Han stirrar okontrollerat. Huvudena är små inuti deras ludna mössor, neddragna över de höga pannorna. Ögonen som sitter fast där under är bara smala, knappt urskiljbara springor.

Han ställer sig hastigt upp. Manchesterbaken har blivit genomblöt. Tanken är konstant. Människorna är vanställda. Noggrant följer de varandra med en-meterslånga avstånd längs kanterna. De är som vagnar i ett godståg. Ibland slinker någon av dem in genom en liten, trång öppning. I samma sekund kommer någon annan av dem ut ifrån en lika trång öppning en liten bit bort.

När han andas hörs rispande ljud. Han sätter ena handen mot halsen och trycker till. Bilden är fullständigt drämmande. Adamsäpplet stöter hårt mot handflatan. Inuti kyrktornet slår järnklockorna nu emot varandra. Det klingar högt över hela torget. Klockan är alltså fyra, tänker han och suger långsamt in sina rödsvullna läppar i munnen.

*

Det svarta kaffet är kokhett när det rinner ner i hans hals. Han ser sig ryckigt omkring över de gamla ekborden som omringas av trästolar klädda i mönstrat sidentyg. På borden står värmeljuslyktor som får luften ovanför att dallra ryckigt. Några meter bort sitter en kille i hans egen ålder och läser en dagstidning. ”Bilolycka dödade hel familj” står i fet stil på tidningens framsida. Han blundar och ser den kraschade bilen framför sig. Den är röd och står mitt på en bred motorväg, fören är tilltryckt som ett rostigt dragspel. Nej, det här håller inte, tänker han och öppnar ögonen. Då ser han henne. Hon tar det sista steget upp för den smala trappan med sina jeansklädda ben. Här stannar allt.

Efter några minuter som i minnet kommer vara helt blanka sitter hon precis bredvid honom. Hennes bara hals ger ifrån sig en stark doft av sötma. Han tittar storögt på henne. Hennes runda mun öppnas flera gånger men sluts lika snabbt. Han slänger på sig den svart-vit randiga sjalen, ställer sig upp och börjar gå.

- Du.

Rösten är grumlig som om det fanns en tät dimma dem emellan. Han går lugnt iväg, benen först och sedan resten av kroppen. Inte en enda gång vänder han sig om.

hur jag än vrider skallen i den sömniga sanden

hans fingrar trycker in
mina trumhinnor