jag föddes i din gom, när du öppnade munnen
i talet

jag minns det just så enkelt

Hjärtat som en skenande häst


Ditt sätt att ta på mig. Dina cigarettluktande fingertoppar som drar över mitt ansikte. Som vore jag en docka. Alldeles blickstilla, så fint tillrättalagd på din säng. Som löpte inte blodet amok inuti mina svällkroppar. Hjärtat som en skenande häst.

En två tre fyra fem bruna spots i ditt tak. Som om någon viftat en kaffekopp upp och ner. Dina händer precis så klantiga. Jag sväljer luft som inte finns. Rycker till i vad som känns som en luftgrop när du greppar midjan, känner den bar och stålhård mot din egen oskyldighet. Hur har de hamnat där, spotsen, inte bara en utan två tre fyra fem gånger. Tänker jag skamset och kniper med ögonlocken tills det gör ont.

Telefonen, den klämkäcka melodin som spränger våra örongångar. Dina flämtningar som inte kan sluta hetsa upp. Min dockaktiga blus ovanför naveln, upp upp mer. Och din näsa plötsligt in mellan blusknapparna, placerar sig mitt emellan mina tygtäckta bröst. Alldeles hård, som ville den trycka sig in där genom hud och bröstben. In till det som snart skenar iväg till andra sidan jorden.

Ingenting annat i hela världsrymden dunkar som vi just nu, våra blodsprängda kroppar, låta människorna på gågatan höra våra omisskännliga ljud ur den öppna fönsterluckan. När du vill ha mig såhär.

Sängen skvalpar under oss. Jag tappar räkningen på allt när du biter i min örsnibb, som ville du smaka mitt blod. Dina tänder som en stöt genom skallen. Att ligga stilla då, herregud, med ben och magveck, att inte låta sig darras. För du tror nog att jag är van. Du känner mig inte. Du skulle aldrig förstå, inte med alla motstridiga känslor jag bär. Som ett olöst pussel ligger jag i din alldeles för smala säng.

Rädslan över att tappa sig själv. Tappa händer och läppar, tappa hjärna och hjärtslag. Därför hålla tillbaka. Trycka ett finger hårt mot halsen, snabbkontroll. Du-dunk, du-dunk. Du hinner inte märka, är för upptagen. Av mig. Tack och lov.

Silvriga linjer som lindar in oss, lodräta över väggarnas släthet. Linjer som går isär, linjer som går sönder. En ovilja att kontrolleras. Dina byxor som vill av. Ska det vara så. Jeanstyget gnuggar mina innerlår alldeles ömma. Det får inte vara såhär hjärtskärande lätt.

Själva jävla avklädandet.

Som om världen någonsin har lyssnat på mina böner. Dina stora händer under mina spetsar och bröstvårtorna som styvnar till. Hur jag vill så gärna. Ge mig hän åt dig. Ett sätt att säga JA, glömma bort alla ska och borden och fucking måsten. Men jag kniper igen där nere som vilken tonåring som helst skulle ha gjort, men jag är äldre nu och inte alls oskuld, det var längesedan någonting var fint med mig.

Din plötsliga stelhet i armarna och hur jag rodnar som vore jag ett barn. Jag vill skrika ”Sluta inte! Sluta inte!”. Lodräta linjerna i tapeterna som helt försvinner, tappar förmåga att synas. Rummet som suddas ut i hörnen och vinglar till i min hjärna. Vi hör inte ihop. Det här rummet och jag. Den här kroppen och jag.

Och det ringer igen och melodin skaver i öronen och du svarar plötsligt, låter oss skilja kropparna från varandra. I ett enda ryck. Ditt pricksäkra hugg, mitt i magen

Din röst är skrovlig och naken. Som hade du ingenting att dölja längre då underkroppen alldeles bar och hård. Och jag hör en annan tjejs röst där i luren. Era tungor som möts halvvägs in i sladdarna.

Jag tänker att det är hon, hon som du egentligen älskar. Och jag, ett för löst lindat bandage som bara får såret att läka halvvägs. Jag visste det. Det skulle aldrig få vara enkelt att leva. Nu kan allt lika gärna sluta. Orkar inte dra det här något längre.

Det här skeendet gör för ont.

Famlar efter min blus med händerna, vågar inte sätta mig upp, inte när du har den där nakenrösten. Tänker smita som en orm mellan dina möbler. Så att du slipper förklara. Jag förstår alltför väl. Hur du inte vill. Med mig egentligen. Herregud, varför skulle någonting få vara så jävla lätt?

Sekunderna som tickande bomber när jag rör mina kroppsdelar ur din säng. Fäster blicken i din fyrkantiga ryggtavla och tänker: Vänd dig inte om! Vänd dig inte om! När jag med hela mitt hjärta egentligen menar tvärtom.

Din blick är stor. Ur din sneda mun kommer ett snöpligt
- Va?
Som om jag någonsin har kunnat förklara någonting börjar jag med.
- Men jag tänkte att du….
Men det låter bara som ett långt pip. Och du:
- Ja, vad tänkte du egentligen?
Nästan lite arg nu, nästan ögonen som två bollar. Men jag skulle ju bara. Ville ju inte störa. När du talade med henne.
- Tänkte att jag va i vägen.
Och jag hör själv hur konstigt det låter. Så fel. Du hade ju faktiskt valt mig. Någonstans hade du det.

Också ännu djupare ned i din madrass och linjerna som flyger över väggarna, försvinner in i varandra, alldeles okontrollerat. Som våra kroppar inte kan hindras. Dina cigarettsmakande fingrar mellan mina läppar.

Det finns inga slut, ingen början att tala om, allt tar form hur det vill, hur vi bestämmer. Och vi bestämmer. Rullar ned gardinen och klädesplaggen långsamt och jag tillåter mig att blunda på riktigt. Att ta emot på riktigt, förstå hur det verkligen ska kännas. Mjukaste rörelser som knappt känns och ändå känns så in i helvete skönt. När du tar mig såhär. Hjärtat som en skenande häst.

Du väntar. Du går runt i lägenheten, känner med fingrarna i blommornas jordar, rättar till tavlorna som hänger på väggarna. Väntan ligger och knarrar i hörnen, tar sig in i dina hörselgångar.

Det blir kväll. Du sitter i soffan, stickar en halsduk som växer sig längre än brukligt, dina knogar vitnar. I teven finns en man med gröna ögon, han kan inte släppa dig med blicken. Du vet inte var du ska titta. Hans blick är uppfordrande. Du vet inte vad han vill ha av dig. Du har ingenting att ge, du har bara din kropp, dina vita knogar, halsduken som du stickar på och dina växter i fönstren. Det är allt.

Du vattnar dina växter, blommorna och de små träden. Du gör det som en ritual. Exakt samma tider varje dygn, vid ena tidpunkten mindre vätska och vid andra tidpunkten mer vätska. Dag och kväll. Samma fingerrörelser i jorden, samma mängd jord under naglarna varje gång. Sedan sprider sig ett sansat lugn i blodet. Då kan du lägga dig ned, sluta ögonlocken, låta dem vila mot den glansiga hinnan.