pangpoesi

den norrländska pulsen har sprängt sig ur hans handled,
flugit sin kos, rymt, oh ja

jag öppnade bröstet och fångade den med ett flickskrik

slöt igen där nere

jag korsade Atlanten utan skor eller ansikte, sprang mig bort till de mjuka floderna i Indien, törstade nästan ihjäl mig där. jag väntade mig inga blodade tänder eller ihjälskjutna kroppar när svindeln lagt sig, jag tog bara emot dina konvulsioner av gråt vid strandkanten natt efter natt. järnbristen var svår hela tiden. jag behövde äta mig in i jordeköttet och föryngra mig där.

Vakna upp i ett grundämne som inte var ditt.