pangpoesi

Det var en väldigt tyst dag. Inte bara i kyrkan var det tyst, utan i hela samhället. Människor höll sig inne, inte för att vädret var dåligt, nej, det var alldeles normalt för årstiden, lätta brisar och ömsom sol, ömsom moln. Det var en aprildag, det var nykläckt vår, men människor vill inte gå ut, för då kom kravet på att leenden skulle spricka upp i deras ansikten och det var för många övermäktigt.

Över den lilla bäcken flög svalor, de lät knappt. Tussilago kikade upp ur dikena, strävande. En liten flicka sprang fram och tillbaka över en gräsmatta, hennes pappa satt på en bänk intill och läste dagstidningen. Men även de var märkligt tillknäppta, munnarna som illvilliga streck. Om man lyssnade riktigt noga, kunde man höra tidningsprasslet när pappan vände blad, ett efter ett.

Flickan hade blonda flätor och en ganska kort kjol för hennes unga ålder. Flätorna flög i luften, om man la örat alldeles intill, kunde man höra flickans svaga nynnande.

En tant och en farbror med varsin käpp gick förbi på den lilla vägen bredvid gräsmattan där flickan sprang, det såg ut som om de vore blinda, med käpparna som känselspröt. Ingenting kom ur deras munnar, som om de slutat fungera. De traskade med utputande rumpor, lätt krökta i ryggarna, farbrodern bar mörkblått och tanten ljuslila klänning med grå kofta över. Deras vita hår gick in i bakgrunden, så att det nästan såg ut som om de var hårlösa.

Så kom ett sjudande mörker, ja, för det var inte lugnt. Alldeles för tidigt kom detta mörker. Det var ju nästan vår, människorna väntade sig inte detta förrän senare på kvällen. Men nu var eftermiddag och mörkret kom. Molnen var tjocka och täckte hela himlen, den lilla flickan kröp upp i pappans knä, hans tidning blåste ur händerna. Och de två äldre som var ganska nära sitt lilla hus där de bodde, började öppna munnarna för att utbyta orosfraser.

Pappan sa ”såja”, ”såja” till sin dotter som ville gömma sig från mörkret. Hon började gråta, det kom regndroppar och landade på flickans huvud. Pappan sa att nu går vi hem, flickan gick lydigt bredvid honom.

Det regnade och åskan tog vid. Svalorna gömde sig i träden, det gråa mörkret gick sakta mot en svartare nyans och i ett radhusområde nära centrum klev människorna ut på gatan för att rådgöra med varandra. Ingen förstod. Nyss var det ju ljus och dag och fint.

Deras röster blev högre, vissa grät också, när det såg ut som om himlen föll nedåt med sina tunga molnmassor. En tokig tant kom ut i morgonrock, skrek ”vad är det som händer?” Hon hade papiljotter i håret, människor började skratta åt hennes utstyrsel. Om man tittade riktigt noga, kunde man se att molnen faktiskt föll, att himlen kom närmare och gjorde samhället allt mörkare. Regnet avtog ett tag, för att sedan komma igen, med våldsammare kraft. Människor sprang in i sina hus, tände alla lampor de hade, andades häftigt.

När klockan var åtta var det beckmörkt. Ingen i samhället var tyst, alla öppnade munnarna för att ge uttryck åt förvirring, oro, ångest och ledsamhet. De som vågade kika ut såg de stora, massiva molnen vräka sig ner över hustaken. Människor satte sig i ringar, höll varandras händer och sjöng sånger för fulla munnar, i väntan på slutet.