pangpoesi

Du väntar. Du går runt i lägenheten, känner med fingrarna i blommornas jordar, rättar till tavlorna som hänger på väggarna. Väntan ligger och knarrar i hörnen, tar sig in i dina hörselgångar.

Det blir kväll. Du sitter i soffan, stickar en halsduk som växer sig längre än brukligt, dina knogar vitnar. I teven finns en man med gröna ögon, han kan inte släppa dig med blicken. Du vet inte var du ska titta. Hans blick är uppfordrande. Du vet inte vad han vill ha av dig. Du har ingenting att ge, du har bara din kropp, dina vita knogar, halsduken som du stickar på och dina växter i fönstren. Det är allt.

Du vattnar dina växter, blommorna och de små träden. Du gör det som en ritual. Exakt samma tider varje dygn, vid ena tidpunkten mindre vätska och vid andra tidpunkten mer vätska. Dag och kväll. Samma fingerrörelser i jorden, samma mängd jord under naglarna varje gång. Sedan sprider sig ett sansat lugn i blodet. Då kan du lägga dig ned, sluta ögonlocken, låta dem vila mot den glansiga hinnan.