pangpoesi

Jag vill gå med blodiga fingrar genom skogen


Jag vrider harens nacke tills det knäpper till i min hand. Sedan öppnar jag käften på haren, drar ur tungan, lossar tänderna, trär min hand in i haren, letar efter hjärtat, den ännu svagt bultande klumpen. Drar upp hjärtat ur harens hals, hålla hjärtat i handen tills det helt slutar slå. Sedan vilar jag intill den döda haren. 

När haren återuppstår vidgas min blick. Harens ögon är små men de lyser in i mina, allt blir gult, gräset runtomkring oss, huden gulnar, himlen blir gul. Allt som inte blir gult försvinner bort, finns inte i vår närvaro. Haren skuttar runt i det gula gräset och jag blir kall, förstår inte vad som pågår. Jag förstår inte min egen skapelse, vill inte omfamna den, eller ha med den att göra. 

Jag vill finnas intill haren i min egen takt. Röra vid haren tills pälsen släpper efter, öppnar sig och låter mig komma in. Jag vill in i haren, bita i harens nervtrådar, kapa dem, så att haren börjar jama, gnälla, ilskas. Jag vill uppröra haren och vara människa intill haren. Men haren sitter i gräset med sina gula ögon och talar inte till mig. Haren har ingen röst, jag kan inte skapa den. 

Haren ger mig inga alternativ, jag måste låta blodet sippra ut ur slidan, nedför låren, och sedan låta haren slicka upp det. Mitt blod, mitt järn. Bara så kan vi komma varandra nära. Haren lapar mitt blod och jag kan inte längre dra en linje mellan mig och haren. Är det vad jag vill åt, den här sammansmältningen, att koppla haren till mig, att tvinga haren att behöva mig. Jag har ju ingen annan. 

När haren har lapat mitt blod lägger hon sig med sina gula ögon i mitt knä och jag darrar till, vet inte hur det är meningen att jag ska känna, vad som är tillåtet. Jag vill älska haren, slita upp haren igen. 

Jag vill gå med blodiga fingrar genom skogen. 

Haren och jag rör oss inte, gräset är blött runtomkring oss. Haren klipper med sina ögonlock och det gula tas ifrån mig. Jag är haren jag är kropparna som monteras ut ur slidan. Ta mig i mitt blod ludna lilla hare, ta mig vidare in i köttet, jag vill ligga där och läka. I harköttet, harsaften, harmensen. Jag vill ligga där och födas om och om igen. 

Harens gula blick förföljer mig var jag än vänder huvudet. Jag lägger kinden mot harens mage, trycker läpparna mot den varma pälsen, sjunker in med munnen och tungan och tänderna i harens djupa kött. Nafsar och biter i haren, så att harblodet rinner ner i halsen och jag hör ljud, det är haren som stönar och sliter. Jag måste ta vägen ut ur haren för att rädda den. Jag sitter där med blod runt mun och stanken av lik sprider sig. 

Jag smeker harens sårade päls. Under ligger senorna och dunkar, muskelfästen släpper, det här är min väg in i haren, en motorväg rakt upp i harens hjärna. Jag kan göra slut på allt precis när jag vill. Jag vill inte det, jag ska låta haren andas, finnas och leva. 

Om inte haren existerar och värmer mig om nätterna vill jag inte finnas som människa. Harens mun öppnar sig långsamt och jag glider in mina fingrar däri. Låter haren suga på dem, det salta sträva mot harens tunga. Smaken av mig ska stanna kvar i harens munhåla och haren ska alltid veta hur jag smakar och är och lever. Utan min hare finns jag inte, jag blir till luft och omlopp, jag blir till ingenting.