Flickans sätt att
röra sig fram och tillbaka över bryggan, som om hon ägde dessa marker. Hon
rycker till när hon ser en fisk äta en annan fisk, går tillbaks till stranden
med huvudet nedsänkt. Jag stryker henne över ryggen, ångrar att hon kom hit,
att jag såg henne, blev vidrörd. Jag har ingenting att ge henne, när ska hon
förstå det.
Bakom oss mullrar
det som lever men snart försvinner. Framför oss finns bara hav. Vad ska hända
sedan, när allt slukas i det ständiga jordhålet. Vad ska ske med våra händer,
kroppar. Flickan har slutat se mig i ögonen, hon anar vem jag är.
Jag har bara mig
själv att vara, det är en förbannelse som bultar i hela den svällande vansinneskroppen.
Spindeln tränger sig in i hjärttrakten, spinner sitt nät med omsorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar