pangpoesi

det går ett villigt blåskallebarn längs mina torra ben

nafsar sig rött om munnen

blåskallebarnet har en låtsaspistol i handen.
det är vad jag tänker nu
att han riktar ögonhalvorna mot mitt rosa ansikte.

Och trycker.

Innanför bröstbenet finns ett varigt och gult sår

Det suger spenaktigt runt kapillärmynning
om ett hjärta kunde hålla

tätt rakt slätt, alla fåglar som pickar ens axel öppen och blodig