pangpoesi

Hennes fingrar är

Svullna ådror


Hon tror sig att någon ser. Lutar mot hennes

stam. Som vore hon barnet igen.


*


Gryningen tågar, utgör

den rosa mynningen

Hon låter sig läggas. Gnyr.


Det står ingen bakom. Inte ett barn.


*

Ovanför: den tidiga bladkronan. Äpplena i skrump.

Hennes svala buske.

Saltad.


Känn där. Ta ställning där:


I det gröpta.

*

Hur man kunde. Årsringarna igenom.


Att: beträda en trädgård och stå kvar.


Klara av sig själv. Utan barnet.


Med munnen proppad, full. Av saltkorn.

*


Årstidsförvandlingar sker.


Sitta gränsle över växterna,

bladrevorna, de upphöjda säden, solrosorna.


Vara vid liv så. Vad du kan.


*


Det glänser runt hennes mun. Sältan pyr


i giporna.


Där. Hit ska gryningen falla och tränga in i sältan. Du smakar på.

*

Hon är redo att öppna, spricka bröstet-


Att föröka sig.

*

Den stumma bröstkorgen

Tappar i famnen. Känner ned i en dy. Handlös


Tappar rotfästet, glider tafatt.

*

Tygla ådrorna, väv dem i nät över ryggen. Gränsla dig.

Stum. Att ingen kan få gemenskap.


Och ryggfästet blänker. Som sig bör. Det är en tid av vatten i ådrorna.


Du känner ängen utmed benen.


*


Ringla fettet in, det sjuder. Man har sagt åt henne att:

Skärpa sig.

*