red red wine

jag badar i mens

det pirrar i köttet

jag liknar ingenting

som du kan göra dig av med

doften av järn och nyplockade hallon

jag vill trycka dem i ditt fejs

så att du blir alldeles röööd

jag är din

ludna lilla baby

mensen bara forsar

ur mig

det går inte att hejda

det här köttet

från att självläka

inuti all denna menssaft

jag dricker av mensen

du tror inte längre

dina små ögon

badkaret är för litet

jag får egentligen inte plats

ändå ligger jag här

i mitt blod

och avnjuter detta

naturliga rödvin

gräset är torrt

och blött

på samma gång

ju mer jag tuggar

desto större blir gräset

i munnen

jag kan inte svälja

och haren ser på mig

när jag försöker

Det hänger kött ur din mun

Jag kan nästan ta på dig

Min dröm

Jag har blivit publicerad i den nya, litterära tidskriften Floret:

http://floret.se/ur-territorium/

vad är det med mensen vad är det med mensen som gör mig så mjuk och vördnadsfull inför livet som får mig att tänka på alltings storhet och alltings sårbarhet som får mig att stanna upp mitt i en rörelse för att ännu mer känna kroppens egna liv blodets snirklande ström i slidan vad är det med mensen som får mig att vilja krypa in i mitt eget skinn och stanna där för alltid som får mig att väja undan från andra människor och inte vilja se dem i ögonen som om de då skulle förstå att jag i just detta ögonblick har mens vad är det med mensen som gör mig sällskapssjuk och avvisande på samma gång som får mig att vilja spränga alla de egna gränserna och utrota rädslorna från den egna kroppen vad är det med mensen och dess likgiltighet inför livets omständigheter som får mig att vilja bli ett med naturen och följa dess lagar så att jag för en gångs skull kan känna mig hel som människa vad är det med mensen som får mig att bli illamående och svag som gör att jag börjar tänka på liv och födelse på att något faktiskt skulle kunna växa där inne och bli större och större vad är det med mensen som får mig att vilja explodera till en enda stor blodpöl utan vare sig liv eller konstfullhet vad är det mensen som får mig att vilja bli mer av mig själv mer av mina styrkor, svagheter och nervösa beteenden vad är det mensen som får mig att vilja kapitulera inför livet eftersom det är för stort för att omfamnas och i samma stund inse att bara med mensens kraft kan jag förstå livet för vad det är och vad det inte är

reinkarnera

i ett annat liv 
var jag en hare 
min hörsel var så bra 
att jag kunde höra 
en bagge skrapa djupt nere i jorden 

jag trivdes på stora fält 
där stillheten låg som ett täcke 
över det söndertuggade gräset 

jag kunde springa flera kilometer 
under en och samma dag 
det värkte och molade i bakbenen 

jag blev gammal, så gammal 
att jag började tappa päls 
och underhuden fick köldskador 

en morgon vaknade jag inte upp 
jag möttes av ett annat slags ljus 
som var starkare och klarare 
än jag någonsin tidigare sett 

jag vet nu bara detta: jag har varit hare 

jag har aldrig sagt att djuret är en fågel


gjord av nätter. gapar vägen fram. det här går att avsluta. jag vet bara inte hur. rotationer i bröst och mage. se ner i min hals, stanna inte där. du måste öppna mig nu. ta i mig med tång. knip till, jag skriker inte. jag har genom åren blivit väldigt bra på att hålla tyst. det kan vara min största styrka. nu vill jag gå isär. det ska göra förbannat ont att sätta ihop mig sedan. viska inga ömma ord. jag äter dina händer, de smakar mossa och snigel. vräk min kropp, den är gjord av natt och tyger, i kinesiska material. jag är godast med ett rikligt lager sirap på. tugga och smaska, gör dig till. ugglorna fräser i bakgrunden, jag bjuder på mig själv. vansinnesdådet. alla mina ögon åt er. 

nu får ni inte lämna mig. orden är tröga klumpar, fastnar runt de stora halsmandlarna. jag är en duktig hora. ta en bit i taget av min lena hud. smek mig inifrån. rosen klänger sig om halsen. safterna är rikliga i mitt monstruösa universum. nu blir det natt. ingen kommer och hämtar mörkret. mörkret sitter fast i hjärnsubstansen. jag vill skita blod. jag vill bli neddragen och återhållen, livets goda utom räckhåll. alla mina hål att fylla, allt mitt kött att sjuda i någons pryda käft. nu ska alla fattiga barn dricka saliv ur min munhåla. inga sorger ska sedan finnas. ljuset en enda stor hägring. över staden som jag lever i. mina kåta organ. blodet i min skalle som rusar och knäpper. 

ät mig nu och kom nej, inte tillbaka. jag sväljer lågorna, det exploderar i magen, jag är en vandrande sol, alla människor kastar sig åt sidan. rör mig inte jag bränns, mina eldar sprids över landet. jag gapar vägen fram, jag är en hund, jag måste kopplas för mina hängbröst skrapar i marken, det kommer blod och mjölk. vidrigheterna runt om i landet. flöde av sjukdom och sorg. jag bär denna kropp som en mussla, kan inte släppa ut min pärla, rädd för vad som ska hända med pärlan då. du är dig inte lik med de där valpiga ögonen. vem är jag att förkasta dig, hur många gånger har jag inte sagt att det här går inte. du går inte att leva med, jag går inte att bli levd med. 

pistolskott hörs och jag flyr till andra sidan jordklotet. ett annat liv, nya lungor och andedräkter. jag ligger med mig själv på ett hotellrum och det bankas i väggarna. när ska vansinnet ta slut. skriver brev till människor jag inte ens känner. orden som stål i den dräktiga vinden. utlandsvibrato. min mage tom på föda. jakten. sockret. betorna. vem vill vara nära mig. detta träsk av saliv och ouppklarade historier. förföljd av hundar, de nafsar i mina vader. jag vet att jag smakar. verkligheten är ingen dröm. även om det känns just så. vaknar men ändå inte riktigt om morgnarna. känslan av att ha varit med om allt, minst en gång förut. känslan av att tiden står nu väldigt tom och stilla vid min sida, suckar mig i nacken och luktar illa. 

det finns människor här som aldrig vaknar. deras liv är en såpa av sömnmedel. jag vill stänga allas käftar och gå gatan fram. landet är bara ett land, jag hör hemma var jag vill. mina lungor kan andas på alla platser. jag finns och äcklas av det. men jag tvivlar inte längre. dagen är ingen regnbåge, allt går att äta, bara man har rätt bett. jag såg mig själv som liten, jag blev gråtig in i själen. mina kläder, håret, det blyga leendet. allt som var fejk redan då. vem gödde mig om dagarna. jag minns ingenting, jag minns allt. det droppade sekret från hustaken, jag envisades med att vara naken. stereon stod på och mamma låg med en okänd snubbe nere i källaren. jag hörde allt. 

jag ville inte sätta stopp för något. allt fick vara som det var. livet ett crescendo av blödiga citat och tidig tandlossning. jag härskade i flickrummet. jag tog av mig alla kläder och ångrade inte någonting. jag står aldrig still, ingenting med mig är historia. det här är en öppen dagbok, alla får läsa och skratta och äcklas. livet går vidare in i något annat, det är aldrig för sent att rädda sig själv. att pumpa sitt eget hjärta tills man blir blå i ansiktet. jag vet inte vad jag gör för fel, vad i mig som alltid går sönder. jag måste ägna all tid åt att laga brister, de egna variga. 

som öppna sår ligger bristerna och flämtar. kan någon snälla hämta mig nu. alla dessa känslor. jag är en vulkan. jag orkar inte hålla tillbaka, snart kommer jag så hårt i era ansikten och jag lovar ni kommer att bli blöta. min slida hänger i taket, den är röd och saftig. närma er mitt anlete av kött, räds inte, jag har aldrig varit bra på att bitas. livet platsar inte i universum. livet är en utdragen feberdröm, jag svettas floder varje dag. ta mig djupare in i natten och svik mig inte där. jag går aldrig över. det här ska inte komma ut. sorgerna ligger som bomull runt den bedövade kroppen. överallt flugor. i skogarna större djur, hur ska vi kunna skydda oss. 

min mage är störst om morgnarna. fylld med härliga gaser. jag har aldrig sagt att djuret är en fågel, eller att natten är en stig av ilskna käftar. jag minns bara brottet, hur jag körde en kniv in i någons mage, hur ögonlocken slöts, hur jag hulkade. var det allt, tänkte jag då, sedan minns jag inte mer av just den dagen. mina klänningar är lila och jag går genom staden som en älskvärd kvinna. ni kan inte hata mig för det. en trave böcker ligger hemma och väntar på mig. jag älskar att läsa. det skulle kunna vara annorlunda. 

flickterrängen. mitt ljus mitt gapande sinne. fläsket dånar i trappen. jag är på väg upp. mitt territorium, mitt enahanda psyke. är det inte spännande, rentav obehagligt. stiga in här, vrida detta kött tills stanken blir outhärdlig. jag är fortfarande hel och ren, har fortfarande vänner och duktiga plågor. det kan fortfarande finnas en sorg över avslutade relationer. tydligast blir det om hösten. när löven faller så fort, när marken blir blöt. halka och råka drämma till någon. hårt över kinden, det blöder, aj, oj, som om vi inte var fyllda av blod, som om vi inte smetar in oss i invärtes blod hela tiden. jag är ett läckert blodigt kött, det kan vara allt. 

jag vägrar inordna mig. allt jag säger är skevt och sant. det luktar syrligt här, och sopor. mitt beteende är rättfärdigat i varje kanal. jag ler åt alla som hatar mig. tyngden i mina muskler är ingen åkomma. jag äger mitt svärd. jag har munnen full av spindlar. inuti mig ligger ett embryo som ska växa till något vackert och farligt. benen ut ur slidan, sedan slemkroppen, och sist det gigantiska huvudet. jag bär på detta heliga, monstruösa och oförklarliga. jag har inte knullat på evigheter, ändå blev det till. jag har inga förklaringar eller ursäkter.