Varet väller
inuti fiskögonen.
Vågorna kluckar oss rosiga. Piskar våra
ansikten till mos.
*
Bror och jag inhalar nätet efter i
höger kurs. Mot karga stenhällarna.
Bror är min, han släpper gul loska
mot vattenytan. Den luckras upp.
Där nere syns maneterna
Dala bort i det svarta.
*
Den sköra metlinan hänger slapp och genomskinlig
Havet slickar fordrande
min brors små händer.
Han kan inte stå emot längre. Han måste dit ner.
Jag står i båten och kippar efter andan. Det här är en aning.
*
Det blir fångst:
En slö abborre som glänser silvrig.
Brors ögon sväller. Ögonfransarna klipper mig svag.
Tystnaden emellan oss är tjock som
sten.
När motorn börjar fräsa vild. Jag kan se ondskan i hans tomma ögon.
*
Vi är vilse ute på havet.
Bror har inga andetag att dra längre.
Jag kan se hans näsborrar vidgas röda.
Det här är en aning. Vi ser ljuset bli starkare.
Vi ser mor.
*
Dörren gapar. Som ett fyrkantigt hål.
Mor står lam i kroppen.
Hennes bröst är tunga säckar.
Hon ljuder ett stort nej med den röda munnen.
Vi får inte komma in. Inte hem.
*
Båten är ett redskap.
Ankaret lossar.
Mors ögon är uppbrutna. Mor är inte längre där.
*
Man skulle kunna kalla det för ett svek.
Det finns inga goda gärningar bland oss.
Vi drar som ilskna djur,
vindarna mojnar.
Jag vet att hon lider, jag vet hennes oroliga mage.
*
Det är nästan kväll. Himmel blånar.
Brors ögon är igentäckta av gult kladd.
Han ser ut som en fisk.
*
Vi ror tills handflatorna spricker. Vågorna fräser mot båtens kanter.
Man skulle kunna kalla det för ett slags hem. En tillflykt.
Jag stirrar ned:
kladdet på abborren
abborren som
kippar högt och fordrande. Det är något svart
som skäller från våra magar. Det är någonting här
som vägrar vara tyst.
