pangpoesi

2012-01-04T02:02:00.000-08:00

Omtagning

Jag har dig i min handske
Kniper och slukar
Min tunga är delad

Du viner ur en skog
Där finns inga träd
Dina läppar är styckade
Jag ser på

Stockars vridning
Muskelminne
Frånvaropapper sprids i hallen
Jag lägger mig i ett kors

Inväntar knackningen, löpelden

Förvillar du mig
Det ena skottet efter

Ingenstans går barnen fria
Djuren vaktar
Det klarnar nu

Inutifärgernas spole
Min iris är vass
Rimligheten förrunnen

Telefonsignalen gnisslar genom skelettet
Jag är inte svarbar

2011-11-14T14:46:00.000-08:00

självblod

vrider inutigångar motsols. ingen kan gå här, ingen kan äta av
det som dallrar. fettsjud.
halsar vätskan. förblöder den genom kroppen och vad öppnar sig.
svart klo ur munnen,
det hugger till. solen i magen är ett ljud.
jag blundar, kastar fram en lösning, människor bor i musklerna.
organen pratar med tingen utanför,
det finns ingenting att säga, som inte redan är censurerat.

-

sömnen i mig en bot. självlysande masker
talar om för mig vilka alternativ som finns. en handling
utan ordsförklaring. bryts ned lite i taget, taggsnåren dignar.
handen och gropen. gräva där man ligger.
när en öppning visar sig vara en dörr,
lider huvudet ett slag för sig.

-

läppvinge. talet och floden strömmar i ljuset.
viljan att begravas där andra satt sina fötter.
fotljud, lodljud.
skrapet, en skalbagge söker sig fram
längs innanlåren. var passar det att
stanna upp för en anhörig.

-

vill inte älskas, vara precis
så svår som det behagar mig.
solen är en åska, det är tidigt nu.
ljumna lakan sveps om halsen,
tyngden av ett innandöme.

2011-10-31T16:31:00.000-07:00

stumrum

jag vadar i en tystnad
som inte läker mig
här finns spår av meningar
det gnisslar ur halsen
fåtöljen sjunker inte ned
under köttet
teverutans malande
en kropp min kropp men
känslan av att vara
allas nu

2011-10-10T13:18:00.001-07:00

symbios

barnet i bröstet fattar inte
när det är dags att sluta knacka
vik in dina fingrar stoppa handen i munnen

jag går inte över

2011-10-04T16:51:00.000-07:00

spräck den

jag ville sitta och titta på teve
peta mig i näsan, tycka om mig själv som den pösmunk till människa jag var
jag ville grotta ner mig i dammböcker och i tevespelsvärldar jag ville
älska med en plansch på väggen
jag ville dricka läsk käka kolaremmar i en evighet jag ville prata i telefon och lyssna på musik
som handlade om sprudlande kärlek och begravda hamstrar
jag ville gilla att absolut ingenting hände i min lilla värld
men det gick inte jag söp istället mina kompisar blev till polare och vi snackade om hur jobbigt det var
att ha kvar oskulden som en liten äcklig pärla mellan benen

2011-09-12T15:25:00.000-07:00

fullmåne

det sipprar kåda ur hans knäveck
jag böjer mig ner för att slicka
skymningen är överallt och ändå
aldrig i oss
han tar sina knogar och smeker bort
allt mitt mjuka med dem
om jag kunde
skulle jag skrika utan läppar
med händerna i en knut
bakom ryggen
låta fladdermössen närma sig
med öppna ludna käftar

2011-07-06T01:35:00.000-07:00

kvar

jag har mött dig så många gånger

jag kan dina namn

baklänges och utan
att stamma

du har dina ansikten dina mjuka rörelser när du kommer nära någon du
älskar

jag har sett dig älska
jag har sett dig ta av kläderna på någon som du

lämnade just så naken

2011-06-12T12:21:00.000-07:00

Det var en väldigt tyst dag. Inte bara i kyrkan var det tyst, utan i hela samhället. Människor höll sig inne, inte för att vädret var dåligt, nej, det var alldeles normalt för årstiden, lätta brisar och ömsom sol, ömsom moln. Det var en aprildag, det var nykläckt vår, men människor vill inte gå ut, för då kom kravet på att leenden skulle spricka upp i deras ansikten och det var för många övermäktigt.

Över den lilla bäcken flög svalor, de lät knappt. Tussilago kikade upp ur dikena, strävande. En liten flicka sprang fram och tillbaka över en gräsmatta, hennes pappa satt på en bänk intill och läste dagstidningen. Men även de var märkligt tillknäppta, munnarna som illvilliga streck. Om man lyssnade riktigt noga, kunde man höra tidningsprasslet när pappan vände blad, ett efter ett.

Flickan hade blonda flätor och en ganska kort kjol för hennes unga ålder. Flätorna flög i luften, om man la örat alldeles intill, kunde man höra flickans svaga nynnande.

En tant och en farbror med varsin käpp gick förbi på den lilla vägen bredvid gräsmattan där flickan sprang, det såg ut som om de vore blinda, med käpparna som känselspröt. Ingenting kom ur deras munnar, som om de slutat fungera. De traskade med utputande rumpor, lätt krökta i ryggarna, farbrodern bar mörkblått och tanten ljuslila klänning med grå kofta över. Deras vita hår gick in i bakgrunden, så att det nästan såg ut som om de var hårlösa.

Så kom ett sjudande mörker, ja, för det var inte lugnt. Alldeles för tidigt kom detta mörker. Det var ju nästan vår, människorna väntade sig inte detta förrän senare på kvällen. Men nu var eftermiddag och mörkret kom. Molnen var tjocka och täckte hela himlen, den lilla flickan kröp upp i pappans knä, hans tidning blåste ur händerna. Och de två äldre som var ganska nära sitt lilla hus där de bodde, började öppna munnarna för att utbyta orosfraser.

Pappan sa ”såja”, ”såja” till sin dotter som ville gömma sig från mörkret. Hon började gråta, det kom regndroppar och landade på flickans huvud. Pappan sa att nu går vi hem, flickan gick lydigt bredvid honom.

Det regnade och åskan tog vid. Svalorna gömde sig i träden, det gråa mörkret gick sakta mot en svartare nyans och i ett radhusområde nära centrum klev människorna ut på gatan för att rådgöra med varandra. Ingen förstod. Nyss var det ju ljus och dag och fint.

Deras röster blev högre, vissa grät också, när det såg ut som om himlen föll nedåt med sina tunga molnmassor. En tokig tant kom ut i morgonrock, skrek ”vad är det som händer?” Hon hade papiljotter i håret, människor började skratta åt hennes utstyrsel. Om man tittade riktigt noga, kunde man se att molnen faktiskt föll, att himlen kom närmare och gjorde samhället allt mörkare. Regnet avtog ett tag, för att sedan komma igen, med våldsammare kraft. Människor sprang in i sina hus, tände alla lampor de hade, andades häftigt.

När klockan var åtta var det beckmörkt. Ingen i samhället var tyst, alla öppnade munnarna för att ge uttryck åt förvirring, oro, ångest och ledsamhet. De som vågade kika ut såg de stora, massiva molnen vräka sig ner över hustaken. Människor satte sig i ringar, höll varandras händer och sjöng sånger för fulla munnar, i väntan på slutet.

2011-05-09T15:44:00.000-07:00

aktivitet

riva nagelband. äta kanterna på en pizza med för mycket kött. älska någon. ett djur eller vad som helst. dricka kaffe tills magen börjar krångla. fortsätta dricka kaffe ändå. ringa till folk man inte känner bara för att få höra annorlunda röster. ta i med all sin kraft. i allt man gör. sörpla musten ur en vän. vrida någons ansikte fram och tillbaka. bli glad. bli desperat. säga ifrån till sina föräldrar. säga ifrån många gånger. leta efter roliga saker på konstiga platser. komma över en gammal olycklig kärlek. raka sig på alla ställen man kommer åt. beställa tv-shop-prylar bara för att. handla mat i en sportaffär. lägga upp benen på bordet hos sin farmor. peta i näsan när andra ser. förverkliga sig själv. planera en resa som aldrig blir av. fria till sin partner. ge en bulle till en hemlös. snusa fast man ser dum ut. börja prata på annan dialekt. svära högt och länge på biblioteket. bli utslängd från biblioteket. skriva en bok om prinsessdrömmar. bli galen av svartsjuka. vilja döda någon på grund av dess fulhet. läsa en bok om dagen. googla sig själv. sitta och stirra in i en menlös vägg. inbilla sig att man har minst tio liv. onanera. duscha i flera timmar. sparka grus. se på en favoritfilm fem gånger i rad. ta körkort. aldrig köra bil efter det. måla ett självporträtt. mucka med någon som säger bajsnödiga saker. gå i klädaffärer tills man storknar. skriva en långdikt om sitt liv. sitta på en bänk och fundera tills hjärnan krymper. vara snäll mot någon som inte alls förtjänar det. åka till New York. åka till Jukkasjärvi. gå runt naken i natten. låtsas att man är president. sätta på sig en slips. förbereda ett föräldraskap. ligga i fosterställning. plugga till psykoterapeut. ringa en gammal mamma och gråta. se på alla vänner-avsnitt som någonsin producerats. ta itu med sitt liv. lära sig joddla. åka till Roskilde och vara redlös. återuppta kontakten med en gammal vän. spela flöjt i månsken. äta rabarberpaj. sluta fred med statsministern. slänga ut teven och radion. lyssna på Ray Charles. plugga till kartritare. åka ut till havs med en fallfärdig skuta. använda hjälm då man cyklar. bli kvitt sin sociala fobi. krama ett träd. knyta skorna. vila upp sig i en hängmatta. göra karriär. åka på husvagnssemester. retirera. ta ett banklån. äta glass med en anhörig.

2011-03-31T12:38:00.000-07:00

Det är någonting i mig som protesterar. Jag har aldrig varit lycklig. Ytliga sår vänds inåt, jag har inga fingrar att klia med. Natten välter in i lägenheterna, uppe i taket surrar en vätska, någon har hostat sig ren. Djuphavsdagarna går omlott, man blandar vatten med kakao och får något odrickbart, men det kan också vara det enda rätta.

Vi ser inte varandra för all rök. Du står och plutar, det kan vara så att plutandet är det enda sättet att närma sig en människa på. Jag går fram och skakar hand, jag skakar näve med hela placet, det blir enklast så. Dina ögon är smaragder, i dig bor en katta som vill riva mitt ansikte i revor. Därför räds jag, därför blir min mun till ett streck som inte tar sats.

Dansar hump med väggen, med strålkastare och ölglas. Det har aldrig varit årstid för dans, det har aldrig varit lönt. Men könet vränger sig, man måste leva ut sina impulser. Man haffar tag i en katta och väser sig genom natten, loskor i taket och hängande bröst i hallen. Jag har aldrig varit bra på sådant. I fönstret ser jag fladdermöss fast fladermöss aldrig funnits i detta land. Det kan också vara så, att jag blivit alldeles från vettet. För många människor på för kort tid gör livet svårare, det är något alla vet men undviker att tala om.

I telefonen är jag blyg som en femåring. Jag stakar mig fram och den andra personen tröttnar efter tjugofem sekunder. Mina händer värker. Det har aldrig varit lönt att tala, telefonen är ett redskap som slår ihjäl stämningar. Telefonen far ut genom balkongdörren och går i tusentals bitar på marken. Jag måste gå och skita nu, det är egentligen allt jag vet om denna värld.

Du tar mig som en storm i hallen, det kan vara alldeles sant. Din kappa far och jag är frustande med händerna runt midjan. Det går så fort och ingenting sägs och man uppnår ett ögonblick av samförstånd som bara finns i just det köttsliga, aldrig i talet. När det sedan blir morgon är detta samförstånd långt borta. Det kan vara en sorg, det kan också vara en öppning för något nytt.

Man är ny så länge man borstar tänder och tvättar kön. I mig ligger en liten åska och leker, i mig ligger hela världens hav och skvalpar mig vansinnig. Att spy upp det som inte längre går att ha kvar i kroppen, orden plumsar i toavattnet, det stänker upp i ansiktet. Orden slinker ned i avloppsrören, jag räds drömmen som komma skall. Jag räds känslan av att tappa alla tänder på bara några minuter och blodsmaken som stannar kvar.

Du har aldrig varit rädd för mig, trots att jag ej bär talets gåva. Jag har alltid varit rädd för dig, just för att du kan prata utan att låta hotfull eller manisk. Vi har varandra i stormen, eller inte alls. Jag vet inte vilken sida i sänger jag ska välja, jag tänker att drömmarna anfaller från väst men jag är inte längre säker. Jag lägger mig mitt i och sträcker ut armar och ben, ligger som ett naket kors. Jag är ett naket kors, tänker jag flera gånger tills ögonlocken tynger ned madrassen.

Man talar sig inte in i köttet, man måste röra vid köttet, tålmodigt och lugnt tills det vill ge vika. Ditt kött är mjukt och bärande, jag vilar kinderna mot dina valkar och sniffar mig in till det grövsta. Där tar det stopp, du säger: nej. Ordet ställer sig upp och viftar med händerna. Ordet trycker upp min lilla näsa. Ordet, jag gömmer mig under sängen för dig.

Jag måste få vara mig själv tills jag går sönder, ni kan bara stå och titta på. Allt jag kräver är en tyst publik.

2011-02-20T03:09:00.000-08:00

den flummiga hörseln. att något tar sig in. jag kan inte stoppa ljuden. svämmandet, oroligheterna under kroppens otaliga luckor. vill öppnas för att gå sönder. vill att någon ska komma och gräva. har en plastpistol bakom revbenen. det kommer ljud genom väggarna, springorna vibrerar. i sömnen trampar en muskulös man på mina ryggkotor, jag ligger och njuter. det kan vara så att jag tänker och tänker tills någonting smulas sönder längst där inne, det kan vara ett hopp en ilska en förbättring. man skrubbar kroppen tills löshud uppstår. man sliter tills det hundiga får träda fram. ljuden skrapar i luften, man har en mun att tala med.

2011-01-30T16:24:00.000-08:00

jag föddes i din gom, när du öppnade munnen
i talet

jag minns det just så enkelt

2011-01-15T07:37:00.000-08:00

Hjärtat som en skenande häst

Ditt sätt att ta på mig. Dina cigarettluktande fingertoppar som drar över mitt ansikte. Som vore jag en docka. Alldeles blickstilla, så fint tillrättalagd på din säng. Som löpte inte blodet amok inuti mina svällkroppar. Hjärtat som en skenande häst.

En två tre fyra fem bruna spots i ditt tak. Som om någon viftat en kaffekopp upp och ner. Dina händer precis så klantiga. Jag sväljer luft som inte finns. Rycker till i vad som känns som en luftgrop när du greppar midjan, känner den bar och stålhård mot din egen oskyldighet. Hur har de hamnat där, spotsen, inte bara en utan två tre fyra fem gånger. Tänker jag skamset och kniper med ögonlocken tills det gör ont.

Telefonen, den klämkäcka melodin som spränger våra örongångar. Dina flämtningar som inte kan sluta hetsa upp. Min dockaktiga blus ovanför naveln, upp upp mer. Och din näsa plötsligt in mellan blusknapparna, placerar sig mitt emellan mina tygtäckta bröst. Alldeles hård, som ville den trycka sig in där genom hud och bröstben. In till det som snart skenar iväg till andra sidan jorden.

Ingenting annat i hela världsrymden dunkar som vi just nu, våra blodsprängda kroppar, låta människorna på gågatan höra våra omisskännliga ljud ur den öppna fönsterluckan. När du vill ha mig såhär.

Sängen skvalpar under oss. Jag tappar räkningen på allt när du biter i min örsnibb, som ville du smaka mitt blod. Dina tänder som en stöt genom skallen. Att ligga stilla då, herregud, med ben och magveck, att inte låta sig darras. För du tror nog att jag är van. Du känner mig inte. Du skulle aldrig förstå, inte med alla motstridiga känslor jag bär. Som ett olöst pussel ligger jag i din alldeles för smala säng.

Rädslan över att tappa sig själv. Tappa händer och läppar, tappa hjärna och hjärtslag. Därför hålla tillbaka. Trycka ett finger hårt mot halsen, snabbkontroll. Du-dunk, du-dunk. Du hinner inte märka, är för upptagen. Av mig. Tack och lov.

Silvriga linjer som lindar in oss, lodräta över väggarnas släthet. Linjer som går isär, linjer som går sönder. En ovilja att kontrolleras. Dina byxor som vill av. Ska det vara så. Jeanstyget gnuggar mina innerlår alldeles ömma. Det får inte vara såhär hjärtskärande lätt.

Själva jävla avklädandet.

Som om världen någonsin har lyssnat på mina böner. Dina stora händer under mina spetsar och bröstvårtorna som styvnar till. Hur jag vill så gärna. Ge mig hän åt dig. Ett sätt att säga JA, glömma bort alla ska och borden och fucking måsten. Men jag kniper igen där nere som vilken tonåring som helst skulle ha gjort, men jag är äldre nu och inte alls oskuld, det var längesedan någonting var fint med mig.

Din plötsliga stelhet i armarna och hur jag rodnar som vore jag ett barn. Jag vill skrika ”Sluta inte! Sluta inte!”. Lodräta linjerna i tapeterna som helt försvinner, tappar förmåga att synas. Rummet som suddas ut i hörnen och vinglar till i min hjärna. Vi hör inte ihop. Det här rummet och jag. Den här kroppen och jag.

Och det ringer igen och melodin skaver i öronen och du svarar plötsligt, låter oss skilja kropparna från varandra. I ett enda ryck. Ditt pricksäkra hugg, mitt i magen

Din röst är skrovlig och naken. Som hade du ingenting att dölja längre då underkroppen alldeles bar och hård. Och jag hör en annan tjejs röst där i luren. Era tungor som möts halvvägs in i sladdarna.

Jag tänker att det är hon, hon som du egentligen älskar. Och jag, ett för löst lindat bandage som bara får såret att läka halvvägs. Jag visste det. Det skulle aldrig få vara enkelt att leva. Nu kan allt lika gärna sluta. Orkar inte dra det här något längre.

Det här skeendet gör för ont.

Famlar efter min blus med händerna, vågar inte sätta mig upp, inte när du har den där nakenrösten. Tänker smita som en orm mellan dina möbler. Så att du slipper förklara. Jag förstår alltför väl. Hur du inte vill. Med mig egentligen. Herregud, varför skulle någonting få vara så jävla lätt?

Sekunderna som tickande bomber när jag rör mina kroppsdelar ur din säng. Fäster blicken i din fyrkantiga ryggtavla och tänker: Vänd dig inte om! Vänd dig inte om! När jag med hela mitt hjärta egentligen menar tvärtom.

Din blick är stor. Ur din sneda mun kommer ett snöpligt
- Va?
Som om jag någonsin har kunnat förklara någonting börjar jag med.
- Men jag tänkte att du….
Men det låter bara som ett långt pip. Och du:
- Ja, vad tänkte du egentligen?
Nästan lite arg nu, nästan ögonen som två bollar. Men jag skulle ju bara. Ville ju inte störa. När du talade med henne.
- Tänkte att jag va i vägen.
Och jag hör själv hur konstigt det låter. Så fel. Du hade ju faktiskt valt mig. Någonstans hade du det.

Också ännu djupare ned i din madrass och linjerna som flyger över väggarna, försvinner in i varandra, alldeles okontrollerat. Som våra kroppar inte kan hindras. Dina cigarettsmakande fingrar mellan mina läppar.

Det finns inga slut, ingen början att tala om, allt tar form hur det vill, hur vi bestämmer. Och vi bestämmer. Rullar ned gardinen och klädesplaggen långsamt och jag tillåter mig att blunda på riktigt. Att ta emot på riktigt, förstå hur det verkligen ska kännas. Mjukaste rörelser som knappt känns och ändå känns så in i helvete skönt. När du tar mig såhär. Hjärtat som en skenande häst.

2011-01-09T14:00:00.000-08:00

Du väntar. Du går runt i lägenheten, känner med fingrarna i blommornas jordar, rättar till tavlorna som hänger på väggarna. Väntan ligger och knarrar i hörnen, tar sig in i dina hörselgångar.

Det blir kväll. Du sitter i soffan, stickar en halsduk som växer sig längre än brukligt, dina knogar vitnar. I teven finns en man med gröna ögon, han kan inte släppa dig med blicken. Du vet inte var du ska titta. Hans blick är uppfordrande. Du vet inte vad han vill ha av dig. Du har ingenting att ge, du har bara din kropp, dina vita knogar, halsduken som du stickar på och dina växter i fönstren. Det är allt.

Du vattnar dina växter, blommorna och de små träden. Du gör det som en ritual. Exakt samma tider varje dygn, vid ena tidpunkten mindre vätska och vid andra tidpunkten mer vätska. Dag och kväll. Samma fingerrörelser i jorden, samma mängd jord under naglarna varje gång. Sedan sprider sig ett sansat lugn i blodet. Då kan du lägga dig ned, sluta ögonlocken, låta dem vila mot den glansiga hinnan.

2011-01-06T14:22:00.000-08:00

2010-12-16T16:44:00.000-08:00

det finns ett vatten i mig och det gungar

2010-12-11T15:10:00.000-08:00

hörselgång

jag hör
mitt hjärta
slå tusen slag
i minuten

jag hör regn som faller
och som landar
med en duns

jag hör en inre monolog
jag hör insekter som kryper runt i gräset

jag hör en man
vissla på avstånd
jag hör
att han är lycklig
jag önskar
jag var
en lycklig man

jag hör
marken under mig
gunga fram
och tillbaka
välta över
sin kant

jag hör den inre monologen
fortsätta

jag hör
vindens sus
jag hör
ölburkars innehåll
jag hör
mina skrik
bli kvävda
längst ner i halsen

jag hör
en blåsippa slå ut
men sedan ångra sig

& jag förstår den

2010-11-28T14:41:00.000-08:00

Installation

Läppskåran att

rinna

brustna fågelskal, vita

i färskljuset.

Du är stående

sprida sig

ren, genom skallen

Vattenkaret brusar högt.

Att se det som krävande.

Att du kräver det.

Avståndet till

vattenkarskanten.

Ta millimetrarna

tämja rät

en slät linje.

Ståndet

sedan bryta det

loss. Och loss.

Släppa

kroppsmassa, blöt och slipprig.

Vassa spetsklippa, rispa

hud, slafsa

i löshuds strimma

spegelimman

gapa loss, där. Större.

Kakla munnen full. Stäng. Du är vit, du är vit.

Nästintill genom

skinande vit.

Lek: Att vara det tämjda djuret.

Att kura sig

in, svartpälsen slim.

Snusa på där.

Låg så. Lät så. Burrade.

Instruktion:

Var i enrum.

Greppa fotleden. Ta fotleden.

Skallra. Låt.

Tänk djur.

Dra på ditt dräktiga.

Fokusera. Gå i.

Tänk fotleden.

Över vattenkarskanten, vattnet.

Låt munnen. Vara på, vara av.

I roterande svalgrum. I skruv/ett maskineri.

Att brösta upp nu. Att växa till.

Du är i rummet. En spegel. Väggen viskar kalk.

Du är i rummet.

Fågelskal spridda, gapar öppet

Skevt. Här genom kroppen.

Dunkar,

det liknar en spets

tvärs genom skallbenet.

2010-10-30T07:28:00.000-07:00

Harens rum

Rummet
Faller på plats
Det finns inga dörrar
Som leder ut

Det finns en hare i mitten
Haren gnager sina ludna ben

En plats att vila
Utmed haren

Rummet är alltid stort
Rummet innehåller röster och kött
knarr och munhålor

Haren vilar i rummet
Vilar i det ludna

2010-10-20T15:10:00.000-07:00

jag tar morgonen i munnen, träden insekterna dimmorna,

det går ett ilande riv genom halsen när jag tänker så

en tidig norrlandsfågel pickar min strupe ren

hur det gnistrar om mig

mina norrländska vanor, som att tvätta fötterna med manetslafs,

jag älskar den ihållande lukten

2010-09-18T15:37:00.000-07:00

diagnos

jag är hos min psykolog
hon tycker att jag ska skaffa pojkvän
någon att krama när det blir vinter
någon att knulla när jag inte kan sluta gråta
min psykolog heter Karin
hon har en slätstruken blus
och mörkgrå byxor med pressveck
jag tror att hon är en tiger innerst inne
jag tror att hon piskar sin man
tills han snyftar och ber om nåd
jag tror att hon onanerar på sitt arbetsrum
mellan varje ny patient
jag rodnar i hela ansiktet när jag tänker så
hon frågar vad jag funderar på
jag säger att det värker i hjärttrakten
när jag kollar på tv3 och äter müsli
varje jävla söndagsmorgon
hon knyter sina händer som i en bön
mumlar ur sig något om panikångest
sedan är klockan fem och tiden är slut
hon sträcker upp sina armar i luften
och jäspar som en katt
det sista jag ser innan jag går ut genom dörren
är hennes växande svarta lökringar

2010-06-07T13:18:00.000-07:00

han kravlar runt vid mina söliga fötter,
läppjar på mossa, stensöta,
denna vedervärdiga hunger.
han glänser i rött och i färskgult var,
hur jag fullkomligt äcklas, släpper ögonen till mark,
lämnar barnet med ryggen fri.

2009-12-01T15:13:00.000-08:00

den norrländska pulsen har sprängt sig ur hans handled,
flugit sin kos, rymt, oh ja

jag öppnade bröstet och fångade den med ett flickskrik

slöt igen där nere

jag korsade Atlanten utan skor eller ansikte, sprang mig bort till de mjuka floderna i Indien, törstade nästan ihjäl mig där. jag väntade mig inga blodade tänder eller ihjälskjutna kroppar när svindeln lagt sig, jag tog bara emot dina konvulsioner av gråt vid strandkanten natt efter natt. järnbristen var svår hela tiden. jag behövde äta mig in i jordeköttet och föryngra mig där.

Vakna upp i ett grundämne som inte var ditt.

2009-08-21T16:22:00.000-07:00

Det var tidig juni. Blommorna spred sig som vildvuxna epidemier längs vattenbrynen och i de öppna parkerna virvlade småbarn omkring utan en aning om hur livet skulle komma att såra dem. Han kom som en pilsk hund. Jag satt med stora, blonda lockar i håret och hällde i mig ljummet rödvin. I fyllan nosade han på mig, i armvecken och mellan benen, jag kunde inte klandra honom för det. Han log och jag tog emot. Han var en vilsen pojkspoling utan mening eller mål. Fräknarna som uppnosiga prickar på de släta kinderna.

Jag visste redan då hur allt skulle gå, men kunde inte hjälpa det. Den opålitliga febern kom som en sjukdom, spred sig som illröda eksem över magen och brösten, sprängde mig inifrån som ett tickande sår. Jag kommer aldrig att lämna dig, sa jag efter en vecka. Han var alldeles röd i munnen av alla mina blödiga holywoodord. Jag slafsade med tungan över hans nakna bröst, det var så jag levde mig igenom dagarna och han njöt av att få vara den som höll mig upprätt. Ja, den jäveln tog emot mig med hela sitt förnuft och magkänsla.

Dagarna på stranden, längs havskanten, timmarna utan milstolpar, utan kläder och lönndörrar. Jag lärde honom simma, han hade glömt bort hur. Han bad mig flyta, länge på vattnet som en livboj. Vi lärde varandra att gå rakt. Att inte skämmas för våra putmagar och svankande ryggar.

Han kysste mina bröst medan alla såg på, barnfamiljerna och fjortisgängen som fnissade i utkanterna. Bland blommorna som taggade i deras ryggar. Jag var knallröd av skam men fnissade som en flicka av upphetsning. Vi var så stolta över varandra, jantelagen stod i ett hörn och skämdes blåögonen ur sig. Han kunde få mig att komma genom att bara suga på bröstvårtorna, länge i en evighet. Han var min pojkspoling och allt var lätt som en högsommar och en midsommarstång, en glasstårta och en sprutorgasm.

Vi satt i sanden och allt var klart, solen sprakade och lämnade stora blåsor på våra bleka axlar. Han smorde in mig med kladdig kräm och det kändes som om jag sjönk några centimeter ned i den heta stranden, jag var under honom och han njöt av det, att ha mig där.

2009-07-22T14:19:00.000-07:00

flykt och

att jag alltid

ska vidare

krossa bröstkorgar på de som håller av mig

alltid iväg, till nya olycksplatser

som räckte inte deras kroppar, ord, händer

2009-06-15T18:38:00.000-07:00

jag är en borttappad liten flicka
på ett stort och rörigt varuhus
jag vill att mamma ska komma
hon har stora runda bröst
som jag brukar somna på
jag är livrädd nu
jag har inga godisar kvar
en tant lyfter upp mig
hon frågar vart mamma är
jag börjar gråta
och jag gråter och gråter
tills jag blir alldeles blöt
tanten kramar mig
hon luktar så konstigt
inte som mamma
mamma luktar blommor
blommor och djur
nu kommer hon springandes
hon har en cigarettlimpa i famnen
hon ler och säger att nu ska vi gå hem
vi går hem och solen skiner
mamma röker
hon är så fin
jag ska bli exakt som henne

2009-03-07T16:39:00.000-08:00

hans buk sväller upp i luften,
stanken av säd vädrar oss manade till strid

i en skog av tvära årsringar

jag spretar med fingrarna som ett ofött barn
jag vill in
att göra plats där i hans sprängda mage,
gräva med nosen i skikten av ljud och kött,
runt runt
efter hjärtat som föll, lade sig i små rosa bitar att tugga gladlynt

och i det stora bäckenmörkret som en vulva sträcker sig
över våra rena fötter, jag suger ådrorna ur

2009-02-08T08:44:00.000-08:00

det går ett villigt blåskallebarn längs mina torra ben

nafsar sig rött om munnen

blåskallebarnet har en låtsaspistol i handen.
det är vad jag tänker nu
att han riktar ögonhalvorna mot mitt rosa ansikte.

Och trycker.

Innanför bröstbenet finns ett varigt och gult sår

Det suger spenaktigt runt kapillärmynning
om ett hjärta kunde hålla

tätt rakt slätt, alla fåglar som pickar ens axel öppen och blodig

2009-01-23T06:26:00.000-08:00

att nå ut med ögonen
medan man prompt ska stanna inne
bland bokhyllor och blomflugor
att låta människan som går
bära ens ögon som diamanter
genom en hektiskt blinkande stad
att vara medveten då
om den känsla av besvikelse
som rör sig i staden
i en viss magtrakt
sakta sakta kring ens ljusblå ögon

2008-12-17T15:27:00.000-08:00

jag har dig omsvärmad av krejsy fishes i magsaften
sorlar på
några näskluck, en gädda att dansa blåfena me

tittar du en solig lördag ut genom mina bröstluckor
dina ögon har praktstånd att applause, tittuuut bara, det klappar till

ett nylle av bebis,
dövsnitt mellan brösten, klipp slapp
totally freakad
där bak, helt sur i tarmföringen

2008-11-18T18:21:00.000-08:00

i rosagapet uppför det sig motbjudande:

formen av svulstig klippsats
i grönt algbryn, precis som hon minns

händerna runt könsskillnaden

2008-11-12T17:09:00.000-08:00

Vi går omlott bland pissljumna lakan. Du vet inte ens vem jag är.
Hör du mina susningar i käkbenet,
jag skrattar som en brun råtta åt ingenting alls.
Jag vill slå till dina babykinder med nävar, åskmoln.
Att ställa sig och kissa
med en ödlegrön stråle så att du ska hitta vägen
genom mig.
Okej då. Jag tar en annan version.
Det rinner en regnbåge under mina skor.
Jag lyser slemgul om magen.
Vi kör en repris eller inte.
Dina fötter på kartan är köttiga och bestämda,
du ska öppna munnen inför nästa person på stigen.
Nu och för alltid ska denne människa hålla ditt hjärta i schack.

2008-11-09T04:36:00.000-08:00

2008-10-14T17:21:00.000-07:00

2008-09-24T15:57:00.000-07:00

2008-09-11T06:53:00.000-07:00

2008-08-24T14:30:00.000-07:00

2008-08-19T07:51:00.000-07:00

Dag 1

Det är något med människorna. Han klappar skosulorna hårt mot asfalten, vatten stänker upp i ljusbruna fläckar på hans svarta skinnskor. Det mesta är sig trots allt likt: Kyrktornen som höjer sig spetsigt upp mot de täta molnen. Den trådsmala gågatan som slingrar sig fram mellan de dammiga husfasaderna. Caféerna med sina igenrökta fönsterrutor.

Det måste ha hänt under natten. Dom rör sig rangligt utmed väggarna. En och en, ja högst två och två. Hukande bär dom sina tätt skylande rockar och pälskappor. Han stirrar okontrollerat. Huvudena är små inuti deras ludna mössor, neddragna över de höga pannorna. Ögonen som sitter fast där under är bara smala, knappt urskiljbara springor.

Han ställer sig hastigt upp. Manchesterbaken har blivit genomblöt. Tanken är konstant. Människorna är vanställda. Noggrant följer de varandra med en-meterslånga avstånd längs kanterna. De är som vagnar i ett godståg. Ibland slinker någon av dem in genom en liten, trång öppning. I samma sekund kommer någon annan av dem ut ifrån en lika trång öppning en liten bit bort.

När han andas hörs rispande ljud. Han sätter ena handen mot halsen och trycker till. Bilden är fullständigt drämmande. Adamsäpplet stöter hårt mot handflatan. Inuti kyrktornet slår järnklockorna nu emot varandra. Det klingar högt över hela torget. Klockan är alltså fyra, tänker han och suger långsamt in sina rödsvullna läppar i munnen.

*

Det svarta kaffet är kokhett när det rinner ner i hans hals. Han ser sig ryckigt omkring över de gamla ekborden som omringas av trästolar klädda i mönstrat sidentyg. På borden står värmeljuslyktor som får luften ovanför att dallra ryckigt. Några meter bort sitter en kille i hans egen ålder och läser en dagstidning. ”Bilolycka dödade hel familj” står i fet stil på tidningens framsida. Han blundar och ser den kraschade bilen framför sig. Den är röd och står mitt på en bred motorväg, fören är tilltryckt som ett rostigt dragspel. Nej, det här håller inte, tänker han och öppnar ögonen. Då ser han henne. Hon tar det sista steget upp för den smala trappan med sina jeansklädda ben. Här stannar allt.

Efter några minuter som i minnet kommer vara helt blanka sitter hon precis bredvid honom. Hennes bara hals ger ifrån sig en stark doft av sötma. Han tittar storögt på henne. Hennes runda mun öppnas flera gånger men sluts lika snabbt. Han slänger på sig den svart-vit randiga sjalen, ställer sig upp och börjar gå.

- Du.

Rösten är grumlig som om det fanns en tät dimma dem emellan. Han går lugnt iväg, benen först och sedan resten av kroppen. Inte en enda gång vänder han sig om.

2008-08-09T09:47:00.000-07:00

hur jag än vrider skallen i den sömniga sanden

hans fingrar trycker in
mina trumhinnor

2008-07-05T10:06:00.000-07:00

Läs min recension av Sara Villius senaste bok "Sex" på dagensbok.com:

http://www.dagensbok.com/index.asp?id=3431

2008-06-23T16:28:00.000-07:00

.

efter samlaget
vänder sig mannen om
och börjar snarka
kvinnan börjar då
att onanera

.

2008-06-12T16:17:00.000-07:00

2008-06-03T07:35:00.000-07:00

.

att väggarna vattnas, dryper dig till mitt kön

dina fingrar, härjar bort sig

du gräver kött efter slemhinna

tills skälvet,

det som händer oss: den stora drabbningen

mina muskelväggar klämmer ur, saften stötvis

darrningarna i strupen omvandlas till lugn

det tar sin tid

efteråt vill jag blåsa bort dina knogar

ur mitt kön

.

2008-05-26T16:21:00.000-07:00

2008-05-15T08:43:00.000-07:00

...

min premiär-recension på dagensbok.com kan läsas här:
http://www.dagensbok.com/index.asp?id=3412

2008-05-12T15:47:00.000-07:00

2008-05-07T15:46:00.000-07:00

2008-05-07T14:45:00.000-07:00

örat brusar till,

fingrarna genom kartan, de grävda linjerna i köttet

formen av stenblock
i ögongropen,
hon minns

kartans block, runt vävnaden av hud.

*

lugnet då färjorna sjunkit i land, gruset som rispat loss ögonlock.

tvättar kinden brun

hans glömda, tänker hon,

linjerna.

hur de går isär

så att de inte kan prata med rösterna

*

hälsning över mellanhaven

mot tinningens ömma.

det saknas flyktvägar

bara

en vattenfylld mage. att tömma sig

glömd igen.

2008-05-02T17:27:00.000-07:00

2008-04-30T08:42:00.000-07:00

Varet väller

inuti fiskögonen.

Vågorna kluckar oss rosiga. Piskar våra

ansikten till mos.

*

Bror och jag inhalar nätet efter i

höger kurs. Mot karga stenhällarna.

Bror är min, han släpper gul loska

mot vattenytan. Den luckras upp.

Där nere syns maneterna

Dala bort i det svarta.

*

Den sköra metlinan hänger slapp och genomskinlig

Havet slickar fordrande
min brors små händer.

Han kan inte stå emot längre. Han måste dit ner.

Jag står i båten och kippar efter andan. Det här är en aning.

*

Det blir fångst:

En slö abborre som glänser silvrig.

Brors ögon sväller. Ögonfransarna klipper mig svag.

Tystnaden emellan oss är tjock som

sten.

När motorn börjar fräsa vild. Jag kan se ondskan i hans tomma ögon.

*

Vi är vilse ute på havet.

Bror har inga andetag att dra längre.

Jag kan se hans näsborrar vidgas röda.

Det här är en aning. Vi ser ljuset bli starkare.

Vi ser mor.

*

Dörren gapar. Som ett fyrkantigt hål.

Mor står lam i kroppen.
Hennes bröst är tunga säckar.

Hon ljuder ett stort nej med den röda munnen.

Vi får inte komma in. Inte hem.

*

Båten är ett redskap.
Ankaret lossar.

Mors ögon är uppbrutna. Mor är inte längre där.

*

Man skulle kunna kalla det för ett svek.
Det finns inga goda gärningar bland oss.

Vi drar som ilskna djur,
vindarna mojnar.

Jag vet att hon lider, jag vet hennes oroliga mage.

*

Det är nästan kväll. Himmel blånar.

Brors ögon är igentäckta av gult kladd.

Han ser ut som en fisk.

*

Vi ror tills handflatorna spricker. Vågorna fräser mot båtens kanter.

Man skulle kunna kalla det för ett slags hem. En tillflykt.

Jag stirrar ned:

kladdet på abborren

abborren som

kippar högt och fordrande. Det är något svart

som skäller från våra magar. Det är någonting här

som vägrar vara tyst.

2008-03-31T06:44:00.000-07:00

Säckarna fyllda av ris.

Små pinnfän att

Fajtas med. Oense i födelse av gegga. Knoppade upp likt

Videfjun. I buskagen.

Hon ska ta dem över sig, singla mellan fingrarna. De ska sjuda kokande över magen, ruttna stillsamt i vecken. Som hon bär upp saker. Som är som henne.

Du ser det framför dig: Hänga tappert som fröpåsar. Lugna.

Vi går vidare.

Hennes spräckliga rödgårdar. Brusar.

Av lust. De vill gungas. Fritt över mage, över de ruttnande fjunen. Ett crescendo av rött. Att blossa upp där.

Så opassande.

Skammen intill könet. Rungar. Sätter i gång hennes kraft.

Deras födelse ett minne blott. Videfjun. Lidelsefjun. Runt och i henne.

*

Jazztoner. Från kökets kvadrater. Pianoklink. Skallbenet ljuder:

Betäckas. Ömt. Av svartmålade toner.

Väggen är rödmålad i sprickorna. Täckta av hennes vätskor. Innan-ifrån.

Jazztoner, hon hör dem:

Knopparna hårdnar i refrängens hundlika skall. Voff voff.

Hon är nedlagd.

Att klippas, knoppa upp, där det tidigare varit slutet. Och stängt.

Att minnas det här. Som ett brott. Brottet ljuder:

Lösa hinnor kravlar, du känner hundbett innanför skinnet.

Så som du vill ha det. Spritt och språngande.

Fingrarna glesnar framför munnen. Ett sätt att egentligen inte vara tyst.

Klägget som tar över. Blir henne. Någon har hostat sig len, ren. Uppsluppen med tungan utanför,

Som hunden.

och vatten från taket. Ned i gapet. Föryngringen. Av flera årstiders klagan. Lidelsefjun.

Täpper hennes mun. Någon att komma och försöka. Hål med hammare, dink, fjonk. Man har kallat henne-

Luder,

Som i tjugofyra timmars öppna hål, vem bestämmer när lidelsen greppar tag. Öser sig in, piskar över låren.

- ett regn.

Som piskar och slår,

över den stora magen, vecken att spänna in, skärp dig för bövelen.

Vad hon ser är sig själv,

i sin tömda själ, gapad och nöjd.

Hon ser: Pupillerna

är svarta plastknappar. Blänker stumma. Det är ingenting att tala om. Svartheten.

Det är ingenting. Som en knockout att bara vakna ifrån, blank.

Det handlar om att Blotta sig-

hennes blus i ett kraftigt vinddrag,

Uppsnord i midjan, Gränslad matt där. Hans rörelser var

mycket kvicka. Arbetade. Som en maskin. Tuff tuff, brum, brum

det kom,

ur din torkade strupe: gallan.

i slung. Hans ögon

som en katts. Knipta. Gulblänkande.

Och du njöt.

Knapparna, dom var flitigt påsydda med

nål och ljus tråd. Munnen läpparna vidgade,

han skulle. Bara så mycket in.

Oh ja. Intrånget skar i naken gom. Svartmålade toner som dog under dina

tryckta skinkor. Sätta på.

Tonerna, bli ett med rytmen. Du känner dig fortafarande i puls.

Det dunkar i höfterna. Man kan kalla det en dans.

Händerna mynnar mot golvet. Golvet är en trapets. Det räfflade tyget.

Läk prydligt, se blind ut.

Då vill ingen dig ont.

Ett djur som härjar i rummet. Vi kan kalla det en hungrig hund. Med svarta prickar på det vita. Blandar mönstrena purpur. Hon har klivit

Sig manad.

Slicka pupillerna, silvrig hinna ska bildas,

som fjället på en mört. Glidande och halt. Han ska komma med sin tunga

slicka henne in, hör, hur hans steg knastrar i hallen.

Slaget med trä i nacken. Ett dingdingdong.

Säger:

Upprepningarna gör sanning.

Dokumentet innehåller ord:

Friska slag över hjässan, kal,

håret i bruna skal.

Vilket följer:

Tinning blå kinder fräna av piss. Det stora sammanbrottet:

Whiskeyglasen, laddade, pisset

på rad. Rann droppvis mellan borden. Sprickorna i golven, nödvändigt röda,

hennes innan-ifrån vätskor. Hon är av kvinna röd där.

Ja. Att äta sin historia med plastsked. Bit för kräkreflex ned till slö tarm.

Ditt ansikte skrynklas i det nya ljuset.

Glasögonen som välter fram en sammankomst. Blink blink,

Det bländar din nakenhet vit.

Dom möts blanka om kinderna. Det här ska komma att stanna

Mellan dem och endast. Brösten stirrar nakna, rädda.

Klockan slapp slå. Han tränger sig på och in i en enda stöt.

Sylvass där, som ett slipat spjut i hennes redan mosiga.

En likvaka en trängsel.

Hennes generationer av likgiltighet. Döttrarna kröp outvecklade. Hon minns dem

Hur dom sög, tuttsaften ur ur ur och sedan

längs tapeterna, på kontakterna. Ett efterlämnande.

Skiftet däri. En omvändelse. Födelser från fel hål. Töjd i alla öppningar.

EXIT

2008-03-26T17:03:00.000-07:00

Jag sitter på en toalett/ De kritvita väggarna bländar mig/ Det här kan vara en början/ Jag ser mig själv i en film/ Den handlar om en mamma som super ihjäl sig och hur hennes barn blir lämnade ensamma/ Jag är det äldsta syskonet/ Jag måste ta hand om de yngre syskonen/ Jag gråter hela tiden i filmen/ Jag röker och lär mina syskon hur man gör/ Det yngsta syskonet börjar spy mitt på golvet/ Jag torkar mig långsamt/

Jag känner gropen växa/ hur magen töjer sig

En kort man i tajt träningsoverall kastar sig på mig/ Hans underläpp hänger/ Han luktar starkt av kiss/ Jag tänker att det här är ett stort skämt / Jag tänker att jorden helt plötsligt stannar upp som när man sover/ Jag tänker att det blir rått och kallt och att alla människor runt omkring mig stelnar till i deras sista och allra sista rörelse/

Det här med att vara fången/ Jag känner så nu/ En fånge inuti mig själv

Kostymklädda män slänger hårda blickar på mig/ Jag vet inte vad jag gör för fel/ Det ligger en dov känsla och dallrar i luften/ Den tar sig in i mina näsborrar och den sticker som myror/ Det kliar och kryper mig till ett stillsamt vansinne/ Kostymklädda män slänger sina portföljer fram och tillbaka/ Om det här är en ond dröm/ Om det här kan vara en början/ Jag behöver vakna/ Jag behöver frukost och dagstidning/ Klockorna visar 14.50 någonting / Klockorna visar den förbannade tiden/ Ingenting är sig likt längre/ Stationen kryllar av sot och damm/ Under skjortorna och klänningarna vilar tunga bördor/ Vilar en mjuk hud som gömmer sig för omvärlden/ Jag vill komma under/ Jag vill vara den mjuka huden/

Vill simma in i någon annans kropp/ som en spermie/ som en silverfisk/ vill försvinna in där/ långsamt

Tåget har gått nu/ Det här måste vara något slags slut/ Jag bär på en hård och kantig klump längst ner i min mage/ Det känns som en sten under min hand/ Jag sätter mig ner på en bänk/ Jag föreställer mig att den hårda klumpen är ett dött djur/ Jag ser mig själv på en bår under skalpeller och knivar i händer på långa läkare/ De tar sakta ut det blodiga, döda djuret ur min öppnade mage/ Jag ser mig själv på tidningarnas förstasidor/ Jag blir stolt och berömd/ Alla tycker att jag är stor som gick runt med ett dött djur i magen/ Jag spyr mig själv till döds av äckel i min egen lägenhet/

Det är också ett slut/ Som i en film/ Jag vill vara huvudrollen/ Jag vill förvandlas

Jag tränger mig in i en stad/ Jag måste knuffas/ Tanter med huvudet nedfällt och långa käppar är överallt/ Jag blir störd/ Jag kanske är störd på riktigt

En stad/ Är en stad/ Är en stad/ Höghus och gränder att gå vilse i/ Jag försöker gå vilse nu/ Jag röker en cigg och jag sätter mig ner och där går jag allra längst in i min hjärna/ Jag ser den som en stor klump av vita binnikemaskar/ Där luktar mögel och antikt/ Jag ser den som en stor elakartad tumör/ Där finns inga utvägar/ Alla går plötsligt i ilfart förbi mig/ Alla ser oförskämt glada ut/ Jag släcker min cigarett på en alldeles nymålad vägg/

Det rinner/ Min mun är öppen/ Allting snurrar/ Jag ser inga färger/ Jag vill inte leva/ Jag vill dö

Första klunken öl är som en gnistrande låga i munnen/ Mina ögon tåras och jag är på väg att nysa men hindrar mig i sista stund/ Stämningen runt omkring mig är mycket tryckt/ Tänk om alla pratade med alla/ Det skulle vara en början/ Ingen skillnad på dårar och vanliga dödliga/ Sedan slår klockan ytterligare en gång och folk försvinner sakta/ Mycket sakta bort ifrån eller närmre in/ In i varandra/

Som ett vansinne/ Det går inte att kontrollera/ Vi måste föröka oss/ det är därför vi är här/ Är det därför

Jag står inne på en toalett/ Lukten är en blandning mellan kiss och gammal intorkad spya/ Någon vill in och knackar på dörren/ Människor vill djupare in/ I spegeln är jag ett djur/ Ett stort, hårigt och förfärligt fult djur/ Pälsen sticker och stinker/ Mina insjunkna ögon skelar åt varsitt förbannat håll/ Det här är/ Är det här/ Jag stapplar ut genom dörren/ Den långa kön backar/ Jag ville aldrig/

Ville aldrig/ Nej

Människor överallt pratar med varandra om varandra/ Människor pratar med väldigt rädda röster/ Mörkret har kastat sig över staden och en väldigt full gubbe snubblar på sina egna fötter/ Jag skrattar utan att ha en aning om varför/ Jag slutar inte ens när jag borde/

Borde jag/ Alla borde alltid/ Jag står inte ut med sånt där

Det står ett tåg en meter framför mina fötter/ Jag vet att jag ska kliva på/ Det är allt jag vet/ Det knastrar och knakar från spåret/ Jag andas en luft som stirrar mig rakt i ögonen/ Kemikalierna hopar sig i mina näsborrar/ Ja/ Inuti släpps alla tyglar/ Jag måste hålla mitt hjärta i handen/ Det bultar/ Det knallröda sätet gnistrar av blixtrande elektricitet/ En konduktör gäspar stort/ Jag kollar in i hans mun och det blir alldeles becksvart/ Mitt hår spretar åt alla håll och kanter/ Jag håller hjärtat hårdare/ Det bultar/ Det finns nu bara en framrusande elektricitet och jag/

Tills något sprängs och blodet rinner mellan fingrarna/ Rinner mellan spåren

Jag är i ett rum utan fasta punkter/ Inget system fungerar här/ Väggarna cirkulerar när jag sträcker ut handen/ Det är stigande rök i luften/ Mina ögonlock rycker / Det här är inte på riktigt/ Det här är bara en ond dröm/ Mina läppar stelnar av rädsla / Jag vet inte hur man andas / Det finns ingen öppning / Det finns inga hål ut/

Ingen öppning/ Ingen skåra av ljus

Att andas i/ Att ramla i

2008-02-25T14:00:00.000-08:00

Striden;

ett papper i pannan,

en anslagstavla en trapets.

ynglen rapar upp slem. bildar kometer i ytan.

Här ska hon komma att ta sig själv. Tydligt med tummen. Upp. Upp.

Högtidligt som en sång ur frän strupe.

Oh Oh Ooooh!

Naturligt. Trots tiden på dygnet. Rytmens fräckhet.

I timman som också den har ljud.

Kluckar sig till en kyrkobön. Hon föreställer sig:

Prästerna radar upp sig vid hennes hydda av kött.

en krokimodell i blöt. Utan kön. Totally fucked.

Hon har klivit i som en karl. Med magen först och bäst.

Ingenting att skämmas för,

de oplanerat födda får också bada sig rena.

Prästernas okontrollerade masturbation när hon vrider sig. I slung.

Ja. Händer växer ur hennes smöriga veck. Mjölkar skammen ur dom.

Hallelujavrål att spricka

stjärnbild. Orions skydd. Tingeltangel.

Alldeles verbalt kommer hon bort sig.

Rörelser i munhåla, en torr rotation:

Muskelkramp

Hängfitta

Hjärtvärk

Det enda med det andra.

Att aldrig välja rätt. Det viktiga slår som tix i ögonlocken.

2008-02-24T11:06:00.000-08:00

Hennes fingrar är

Svullna ådror

Hon tror sig att någon ser. Lutar mot hennes

stam. Som vore hon barnet igen.

*

Gryningen tågar, utgör

den rosa mynningen

Hon låter sig läggas. Gnyr.

Det står ingen bakom. Inte ett barn.

*

Ovanför: den tidiga bladkronan. Äpplena i skrump.

Hennes svala buske.

Saltad.

Känn där. Ta ställning där:

I det gröpta.

*

Hur man kunde. Årsringarna igenom.

Att: beträda en trädgård och stå kvar.

Klara av sig själv. Utan barnet.

Med munnen proppad, full. Av saltkorn.

*

Årstidsförvandlingar sker.

Sitta gränsle över växterna,

bladrevorna, de upphöjda säden, solrosorna.

Vara vid liv så. Vad du kan.

*

Det glänser runt hennes mun. Sältan pyr

i giporna.

Där. Hit ska gryningen falla och tränga in i sältan. Du smakar på.

*

Hon är redo att öppna, spricka bröstet-

Att föröka sig.

*

Den stumma bröstkorgen

Tappar i famnen. Känner ned i en dy. Handlös

Tappar rotfästet, glider tafatt.

*

Tygla ådrorna, väv dem i nät över ryggen. Gränsla dig.

Stum. Att ingen kan få gemenskap.

Och ryggfästet blänker. Som sig bör. Det är en tid av vatten i ådrorna.

Du känner ängen utmed benen.

*

Ringla fettet in, det sjuder. Man har sagt åt henne att:

Skärpa sig.

*